Aftonbladet – 2 mars 1843, sida 2

de företaga sig, nåh väl, jag vill säga er det: man dömer derinne. Borta i den mörkaste delen af rummet står ett rankigt bord och tolf fångar sitta deromkring, det ir nämnden. Den namnkunige stortjufven Helje, från hals till fot klädd i jern, har intagit presidentstolen. Hans mörka, illpariga öga spelar omkring bland kamraterna, en pregel af stolthet tronar på hans breda panna, ett spotskt småleende på de tjocka läpparne — han är lycklig han, ty ban är den förnämste, den aktningsvärdaste tjufven i hela sällskapet. Han har stulit på otaliga ställen, fått silt straff, men aldrig skrikit, utan i stället uppmanat profossen att slå bra, han har, som man tror, ,pipat, det vill säga, stuckit ihjel några stycken vid ett rån, men intet har kunnat bevisas om den saken. Helje är således, på grund af sina förtjenster, stockhusets Ypperste, han är deras lagstiftare, deras konung, deras hjelte. Ofverlägsenheton intar alltid herskarestolen, det vare sig bland ett folk, bland snillena, blang de lärde el!er bland brottslingarne. Det är naturens adel, som öfverallt vill herrska och förmår att göra det, antingen genom öfverlägsenhet, dygder eller last, i ädla handlingar eller brottsliga. Helje skulle på en annan bana blifvit en stor man, hvilken man älskat, nu var han en stor man, som man fruktade; i ett annat tidehvarf skulle han blifvit en väldig sjökonung, en äfventyrsriddare, som hade blifvit besjungen af skalderna och omtald af efterverlden, men i vårt blef han helt enkelt en stortjuf, hvars hela Jliade stod beskrifven i en mängd protokoller och hvars bedrifter gömmas i arkiverna, Domsto!en hade sammanträdt, för alt ransaka och döma öfver en medfånge, som troddes hafva örrådt ett rymningsförsök för vaktmästaren. För fram honom, Rolof, håll honora bra i örat! ropade Helje med stentorsröst och sorlet tystnade. En lång, svartmuskig karl ledde fram en ynging midt framför bordet; domstolen öppnade sin. session och sorlet tystnade. yHvad heter du, din mjölkfingrade krabat?, fråsade Helje den anklagade. Jag heter Ludvigs, svarade ynglingen och slog ed ögonen.