Aftonbladet – 2 mars 1843, sida 1

föröka medlen till folkets sysselsättning, befordra införsel af främmande spanmål på ett sätt, att derigenom en betydlig del af de nu vid brittiska äterbruket använda arbetskrafter blifva försatte utur verksamhet ? Skole vi beträda en väg, utan att förut förskaffa oss de medel, hvilka äro egnade att betrygga oss om de resultater, hvilka endast kunna rättfärdiga en sådan förändring i de bestämda lagarna? Af hvilken beskaffenhet äro våra relationer till de främmande länderna? De tre länder, hvarifrån vi hufvudsakligen kunna hemta spanmål, äro: Ryssland, deri inberäknadt ryska Polen, Tyskland och Amerika. Hurudan är väl vår varuutförsel till dessa länder? Hvilka verkningar utöfva väl deras tullsystemer på införseln derstädes af brittiska fabrikater? Fabrikanrtenes klagan i England grundar sig väsendtligen derpå, att de af den engelska landtbrukande klassen få för sina fabrikater en, i proportion ringare betalning, än den de kunna erhålla af uttändningen. Lätom oss antaga, att spanmålen vore cen femtedel dyrare i Amerika, än i England, då skulle fabrikanten säga: Jag betalar 400 och bekommer blott 80. Han skulle alltså uppskatta beloppet af den, till fördel för brittiska jordbrukare betalta skyddstulien till 20 procent. Han tager dervid icke i betraktande den inflytelse, som skyddstullarne i tariffen t allmänhet utöfva på fabrikaternas värden. Men antagom imedlertid, att han hade rätt, och att ban verkligen utsände för 100 varor, för hvilka han i England erhöll blott 80, så bör han väl ej förgäta, att han i Amerika har att betala 40 såsom algift till den staten; ty skyddstullen der, som utgår ad valorem, utgör 40 procent, Åtminstone är, i detta afseende, säkert, att fabrikanterna här i landet icke kunde sätta några nya arbetskrafter i rörelse, hvilka icke skulle bringa ett motsvarande antal arbetskrafter inom brittiska jordbruket utur verksamhet; handeln skulle då fcke kunna erhålla större utvidgning, vär utförsel skulle icke kunna ökas utöfver hvad den inländska konsumtiouen måste lida, och till en sådan rubbning af handelsförhållandena i vårt land vill åtminstone icke jag lemna min röst. Men måhända vill den värde lorden påstå, att vi skulle undervisa de främmandn folken om handelns rätta principer, och att vi kunna förtro oss uppå, att de snart skola följa oss på samma väg. Detta är äfven antydt i förra årets tariff; ty hela landet celler parlamentet hafva derigenom visat, sin henägenhet, att utvidga landets handelsrelationer med främmande länder. Men skulle vi väl, utan att bestämma gränserna för oss sjelfva, utan att taga i betraktande tillståndet af förmögenheten och befolkningen i vårt eget land, och utan att bekymra oss om andra nationers politik, löpa fram endast på ett lät det gån. Jag är visst af den tro, att vårt lands näringsflit, förmögenhet och kraft kan länge uthärda täfltan med andra länder; men då man skärskådar de främmande tulltaxorna, måste man medgifva, att de i allmänhet äro högst förderflige för vår handel. Man skåde endast på Frankrikes stadganden, angående linnegarn, och Tysklands inskränkningar i införseln af blandade ulloch bomullsvaror, Talaren-hade väl hört, att tullförhöjningarna i dessa länder icke haft tiltfoljd någon sådan stockning i Englands handel, som man befarat; men säkert är, att de minskade engelska förläggarens vinst af arbetskapitalet, och derigenom verka de menligt på äfven arbetarens ställning. Dertill kommer nu äfven den amerikanska tariffen, som utöfvat ett ganska menligt inflytande på England. Talaren trodde således, att det icke vore rätt, om man nu, under sådana förhållanden, skulle öppna landet för dessa nationer, sätta egna arbetskrafter utur yerksamhet och afvakta, hvad deras regeringar sedan skulle vilja företaga till Englands bästa? Han hade funnit, att då de öfriga ländernas systemer blifvit mera restriktiva, sedan England sökt att befordra handelsflheten, kunde man ej undgå, att skänka på samma gång en lika stor uppmärksamhet åt landets inre och yttre handelsintressen, samt att man ej borde göra den förra skada, under det man för den sednare ställer sig i beroende af andra regeringars välbehag.