Aftonbladet – 1 mars 1843, sida 1

a as. TE ;och Repslagaregatorne i å å Söder; i NYBERGS vid Göthgata iddagen. loch så orimligt de stationäre än må finna det, Ikan det likväl hända, att hans reformationsplaner Ismåningom förmå sätta lif i den massa, som unIder den kejserliga reformatorns hand visade sig så död och medvetslös. Med hänseende till utvecklingen af nationalitet och sjeifkänsla inom Österrikiska staterna, såsom TI vilkor för deras sammanhang och bestånd, framställer författaren följande åsigter. Omsorgsfullt och steg för steg bör ett folk föIras till myndighet. En moralisk princip måste Ihos det uppväckas, nemligen aktning för sig sjelf loch medvetande af sitt värde. Hvarje stat, som I vill räkna på fortfarande bestånd, måste i hvarje lögonblick af dess tillvaro bero på en klart uttryckt princip. Det finnes ögonblick i staternas lif, som fordra stora offer. I sådana fall är vanans passivitet icke tillräcklig; hängifvenheten för en id är då oumgängligen nödig, och i sådana ögonblick pröfvas styrkan af den princip, hvarpå staten beror. Osterrike är ett imaginärt namn, en konventionell benämning för en hopgyttring af sins emellan skarpt åtskilda nationaliteter. En nationalkänsla är derföre Osterrikarn, såsom sådan, främmande. Man har gjort nationalkänslan till ett partivapen, man har i nyare tider försökt att förvrida nationalkänslan till nationalbat. Dervid har man åtminstone erkänt vigten af denna känsla, eller rättare af en allmän anda, public spirit. Det vore hög tid att erfarenheten ändtligen bure frukt, att regeringarne lärde sig inse, det en kraftig, ständigt vaken allmän anda, som införlifvar medborgaren i staten, är deras pålitligaste bundsförvandåt, och att deremot regeringsmachinen ensam, utan understöd af hvarje medborgares, på inre öfvertygelse grundade medverkan, aldrig frambringar mer än ett passivt statslifj hvars starkaste bindningsmedel är blotta vis inertie. Hözsinthet, sjelfmedvetande, aktning för sig sjelf äro källan till alla dygder. Det är icke nödigt att underhålla egoistiska nationalfördomar och bat till utlänningen; ty förakt för andra är ett eländigt surrogat för aktningen för sig sjelf. Denna trångbjertade riktning strider snörrätt mot vår tids tendens. Alla röster i denna tid förkunna, att ögonblicket är inne, då de fiktiva skrankor måste falla, hvilka egennyttan och egensinnet uppfört mellan medborgarne i samma verld. Så mycket är redan afgjordt, att associations-principen i dess vidsträcktaste,; ädlaste betydelse, fordrar medborgarens verksamma, kraftiga deltagande i statens intressen, såsom en oumbärlig grund, och att vi blott härifrån kunna vänta botandet af alla de kräftskador, af hvilka vårt sociala tillstånd lider. Derföre anse vi den allmänna andan och detta deltagande såsom det första och vigtigaste behofvet i en stat, som will räkna på stabilitet och artskridande, Angående adein fordrar författaren, att den må reformeras, så alt dess anseende i samhället icke beror af förelrädesrättigheter och privilegier, hvilka blott komma den sjelf, men icke samhället till godo, och fäster uppmärksamheten derpå, all den engelska adeln på sin tid verksammast och ståndaktigast arbetat för den engelska friheten och de engelska institutionerna. Med lifliga färger skildrar författaren byråkratien och skadan al det öfverflödiga regerandet, som i Österrike tillskapat en här af 2140, 000 embetsoch tjenstemän. All makt, förvaltningen och ledningen af alla intressen, ända ned till de aldra ringaste, ligger i embetsmannaståndets händer — en exempellöst komplicerad regeringsmachin, som hämmar all sjelfständig utveckling af kommunerna och det offentliga lifvet. Kommunernas medel stå under statsorganisationens uppsigt, ingenting kan företagas utan auktoriteternas speciella tillåtelse, intet beslut har giltighet utan deras sanktion. Ingen samhällsklass besitter erkända rättigheter i staten, och författaren frågar hvarpå man då grundar förhoppningen om stabilitet för framtiden i Österrike, om det kanhända är på det allmänna välståndet, på hvarje individs materiella intresse, som af österrikiska regeringen skyddas? Med hänseende till denna fråga, gör han följande erinran. Österrikiska statsskulden utgjorde, SE TEN EE GRAND SETT SRS ra RAN ENT AG PSOE he ENE