Aftonbladet – 28 februari 1843, sida 2

ej nog att en elegisk dikt komponeras i moll, en jovialisk i dur; de grunddrag, som karakterisera poemet, måste äfven uti den musikaliska iklädnaden bibehållas, blott att tonerna omgifva dem med en högre färgglans. Den fattiges sång. Mär måste vi fritaga förf. från anmärkningen att ej hafva träffat poemets karakter: der fanns ingen att träffa. Det är en jeremiad uti rimmade jamber, så opoetisk som möjligt; man får af detta skäl ej undra på, alt äfven musiken faller sig något torftig. — Några förvillande tryckfel förekomma i detta stycke: genast i början bör violinklaven på diskantraden i accompagnementet ändras till basklav; violinklaven inträder först då sången begynner; i sjette takten förekommer på sångraden ett e, som bör vara cis, och 1 tredje takten bör g på diskantsystemet vara fis. g Uti Hösten finna vi visserligen det kulna och töckniga, som plägar åtfölja denna årstid, men det melankoliska behag, hvarigenom hösten så väl som våren och sommaren eger en poetisk sida, fattas i ref:s tycke helt och hållet. Skildringen saknar idealitet: den återgifver blott den kalla prosaiska verkligheten, som aldrig ensam kan blifva föremål för skön konst. — I tredje takten från slutet finnes ett g, som helt och hållet bör borttagas. Flickan till sin fångna fogel. En liflig och vacker sång, hvaruti tillika poemet är väl uppfattadt. Tankegången har hållning och konseqvens, ehuru :sjelfva motivet ej är särdeles originellt och accompagnementet är intressant, utan alt vara svårt. Det går an. Detta stycke tillhör den skämtsamma genren, och hade bort karakteriseras af lätthet och en skalkaktig gratie. Här hade tonsättaren tillika haft ett ypperligt tillfälle att genom det ietheriska i tonkonsten förädla det något sjelfsvåldiga poemet, och gifva det en idealisk värdighet. Allt detta har icke skett. Aminas sång. Äfven här lämpar poesien sig väl för musikalisk behandling. Den magiska clairobscur, det yppiga fantastiska behag, som karakteriserar orientens romantik, har förf. väl icke framställt i dess fulla glans, men musiken saknar likväl ej en flägt deraf, och detta stycke är utan tvifvel långt rikare på fantasi, än de öfriga uti samlingen. Isynnerhet anser ref. E-dursatsen vara lyckad. Denna komposition skulle i öfrigt hafva vunnit gerom något mera afrundning i formen, hvilken isynnerhet i denna genre, der inga kantigheter böra finnas, ej får saknas, och i detta afseende hade det varit bättre, om sången något mindre kuperats genom mellanspelen. — Tåttonde takten från Emolltonartens inträdande bör sextondelen näst före den sista förmodligen vara cis i stället för d. Saknaden är ett behagligt stycke, hvaruti sången understödjes af ett vackert och väl utarbetadt aceompagnement. Förf. tycks imedlertid hafva ansett för klokast att slå bort sorgerna, ty något tecken till saknad har ref. ej kunnat uppdaga; poesien är en svårmodig höstfantasi, men musiken andas idel trefnad och belåtenhet. Dikten är en rätt vacker och hjertlig sång, ehuru ideerna äro temligen vanliga. — I tredje takten från slutet bör d ändras till ec. vallflickan. Motivet är här genomfördt på ett intressant sätt, och ganska väl sammmanflätadt med aceompagnementet. — I andra takten från slutet felas återställningstecken för f, äfvensom uti sista takten sista ackordet i basen bör heta g, h, i stället för e, g. Morgonen. Ej ointressant, men ej nytt. — I andra takten från slutet bör f i basen borttagas. Guldsmedsdottren hade i vårt tycke gjort klokast uti att stanna hemma. Hvem? Ehuru temligen kort, är denna sång likväl en bland de bättre i samlingen; ett efterspel torde imedlertid varit lämpligt, då slutet faller sig något tvärt. Den brist på sorgfällighet vid korrekturläsningen, som nog ofta röjes, har förorsakat, att flere bland sångerna fått ett temligen kaotiskt utseende; imedlertid torde dessa tryckfel (då ett par undantages) svårligen hos någon, som eger öra för harmonien, väcka tvifvel om förf:s mening i dessa fall. — UU — dz