Aftonbladet – 28 februari 1843, sida 1

ster, gården var beströdd med höoch halmboss, ett par magra kampar stodo bundna vid staket. tet och konverserade med en gris som gick och parlerade, på andra sidan. Några bönder, svaga på bendån, vandrade ut och in i sjelfva fältväbelns byggning, och en lång trasig siyngel med rödt hår stod i dörren och hade qgvicka infällen, det var pemligen bållkarlen, som alltid måste varagästsifvargårdarnes qviekhufvud. I helfveto skrifver Lukas mantal, Ola Persa, tag dig om snoken, Per Jönsa ägg beck vid så drar det; Gud är stor men jag tviflar, Petter Pehrsa,, voro allt infällen som väckte munterhet i hållkarlens kotteri af beundrare; med ett ord, hållkarlen på klämma var ett snille, som tuggade rulltobak ov och spottade mellän tänderna hela tio alnar i taget. Den något vet här i verlden, vet hvad det, vill säga att åka på skjutskärra med en koffert båkpå och sätet bundet fast öfver locket. Om man ej slet kläder dervid, vore det för beqvämlighetens skull alldeles detsamma om man helt enkelt lät benen föreställa skaklor och lekamligen åkte på kronans landsväg. Det är också af denna orsak endast unga karlar resa på det sättet, ett gammalt råd eller någon dylik man skulle skakas sönder som en lerkruka vid en slik motion. Att man imedlertid ej tappar någon af sina kroppsledamöter bevisar, att kroppen är väl sammansatt och sez utaf sig. Man kan allt derföre någorlunda föreställa sig studeranden af Westgötha nation, herr Julius, då han så der i Februari månad för tio år sedan, åkande på ett dylikt åktyg, företog sig att köra til den krakiga vägen mellan sitt hem och akade