Aftonbladet – 27 februari 1843, sida 3

En timma efter sedan denna förordning utkor I voro alla stadens bodar tillslutna. Man såg folke festligt klädt strömma ut på gatorna och saml Sig i stora hopar, och till slut böljade stora skaro ut till Amalienborg. Kungen kom till fönstre loch ett hurrarop, så enstämmigt, så skallande, s Tlentusiastiskt, ljöd till honom från folket, att d igamla palatserna, som icke voro byggda för dylikt idarrade och rörde sig. Om aftonen var hela sta iden illurbinerad, till och med den fattigaste ha de ställt ett par talgljus i sina fönster. Kunger joch: drottningen gingo omkring och sågo på illu minationen, och hvar de visade sig trängdes foliket kring dem med tårar i ögonen. Ingen olycks händelse inträffade, mer än att en polisbetjent dog laf kramp i fingrarne. — — — (Utdrag af ,Dagen, från denna period. Vår tillitsfulla förhoppning, att konungen i sin vishet skulle gifva landet en konstitution, då han fann det, tjenligt och passande, har i dessa dagar bekräftat sig, genom lika energiska, som i det hela märkvärdiga händelser. Vi medgifva, att vi hittills påstått tiden för en sådan förändring icke varit inne förr än efter några hundrade år; men kungens vishet är större än vår; vi se att tiden allaredan nu är inne. Ära, odödlig ära åt konungen, som frivilligt skänkt sitt land folkets högsta goda! den lifgifvande friheten! lefve konungen! lefve friheten! Dock låtom öss icke glömma h. ex. inrikesministern, utan i djupaste underdånighet frambära till honom nationens underdåniga erkännande af hans bemödanden. Lefve han! — — (Utdrag ur Berlingske, irån samma tid.) Som vi flere gånger hafve förutsagt, har H. M. konungen redan i sitt hjerta varit betänkt på att bereda folkets lycka genom en fri författning. När sådant skulle ske, låg imedlertid utom mensklig beräkning. Till vår utomordentliga glädje var det redan möjligt i vår lifstid; redan vi skulle i vår lefnad skåda frihetens höga, ljusa dag, vi skulle värmas af dess strålar, förfriskas i dess skugga! vi skola blifva fria. Vi skola blifva frial saliga tanka! — — (Dito dito af Aftenbladet.p) Vi hafva i går vidlyftigt yttrat oss öfver den oändliga lycka, som, till en evig ära för vår monark, blifvit fosterlandkts del, så att vi icke kunna missförstås på allerhögsta ort, då vi bemärke, att friheten lätt missbrukas och icke uppskattas. Således var det för menniskovännen en ingalunda glädjande syn, i Söndags afton, då konungen for till teatern, att folket icke en gång drog hans vagn. Tre månader derefter samlades nationens representanter i riddarsalen på Christiansborgs slott för att i folkets öfvervaro diskutera utkastet till en konst— Men, läsare, du glömmer väl inte ett ögonblick, att allt detta är en saga? EE — En engelsk tidning omtalar följande händelse, som bevisar vådan deraf, att personer, såsom förhållandet är enligt engelska lagen, utan vittnens utsago och egen bekännelse, men på blotta anledningar kunna dömas för brott. En arrendator, vid namn Anton Killick i vestra Kent, blef på återresan d. 25 Sept. år 4844 ifrån Maidstonce, i en enkel chäs, vid den så kallade Weavering-Lane, anfallen af en person, som med en sten slog honom flera slag i hufvudet. Mäånskenet tillät honom att betrakta våldsverkaren och han trodde sig igenkänna en vid namn Mycham, som i nio år arbetat hos honom, men tre månader förut erhållit afsked för någon ganska obetydlig sak, och gom icke var mera än 47 år gammal. Det visade sig vid undersökningen, att Mycham vid den tiden vistats i samma trakt der brottet begåtts, och att personer sett honom, hvarföre misstankan ansågs så grundad, att han dömdes till 13 års förvisning till straffkolonien i Australien. Det har likväl, sedan han redan blifvit afsänd till sin bestämmelse, nu befunnits, att den verklige gerningsmannen är en helt annan person, vid nåmn William Wells, som, arresterad för en annan missgerning, i fängelset bekänt, att han varit den, som våldfört sig på! Killick, och att William Mycham är oskyldig. Dennes fader stod just på vägen att realisera sin lilla egendom och begifva sig ut till Nya Holland, för att 3 råka och hjelpa sin son, då förhållandet upptäcktes och sedan allt nu blifvit så ådagalagdt, att Williams oskuld är bevisad, har befallning afgått från vederbörande statsdepartement, att han skall återsändas till fäderneslandet, der en subskription redan är öppnad, för att kunna förskaffa den unga mannen nödig utkomst, hvilken varit i öfrigt känd för ett godt sinne-: lag och ostraffiig vandel. NORA Till Korrespondenter ! En korrespondent, som tecknar sig Smålänning, bar önskat få i Aftonbladet berättadt om en äldre man, som i trettio år årligen gjort resor från Sverge till Pommern, och under vägen visar mycken välgörenhet åt fattiga. Vi anse ej nödigt att intaga artikeln i sin helhet, men önska, att den gamle hedersmannen må kunna fortsätta sina resor ännu i 30 år, till hugnad för sig sjelf och dem, som njuta af hans