Aftonbladet – 27 februari 1843, sida 3

på sluttningen af en kulle, der sextusen Greker, som narrats att komma ned från bergen, för att betala lösen för sig, förrädiskt mördats till sista man; deras obegrafna ben hvitna på jorden inom klostermurarna. Då vi ankommo till hans slägtinges hus, ingingo vi genom en stor inkörsport på en vacker gård, med reservoir, trädgård, etc., förfallet, ehuru i bättre tillstånd än dem: vi sett förut. Denna släg Y enka, af det ädia huset Mauroeordato, en : sta familjer i Grekland och kanske det utmärktaste namnet i den grekiska revolutionen. Hon hade begagnat sig af sultanens amnesti för att återvända, hade låtit iståndsätta två ceHer tre rum och satt sig ned bland ruinerna af sin faders hus, för att sluta sina dagar på skådeplatsen för sina barndomsnöjen. Hon var ej öfver trettio år; hennes utseende var mycket tankfullt, och de öden hon upplefvat hade jagat hvarje leende från hennes ansigte. Mötet emellan henne och hennes broder var högst rörande, isynnerhet å hennes sida. Hon gret bittert, ehuru, genom den elasticitet, som är Grekernes karakter egen, leendet snart fördref tärarne. Hon: inbjöd oss att tillbringa natten der på en divan, samt lofvade att förse oss med kuddar och täcken. Vi antogo bjudningen och började åter en vandring bland ruinerna. Jag hade hört, att en amerikansk missionär nyligen kommit till ön, och att han bodde någonstädes i grannskapet. Jag hittade rätt på hans boning och besökte honom. Han var en ung man från Virginien, vid namn ; hade gift sig med ett fruntimmer från Connecticut, som olyckligtvis var sjukt och sängliggande. Han: bebodde ett rum i ett hörn af !en NE byg gutle, men höll då på att reparera ett i hyilket han snart ämnade inflytta. Sårikan, och den förste de sett på denna a lägsna ö, inbjödo de mig i sjukrummet. I ett fremmande land och bland ett folk, hvars språk de ej förstodo, tycktes de vara allt för hvarandra, och jag lemnade dem, troligen för alltid, med det uppriktiga hoppet, att hans hustru -.snart måtte blifva åtorställd till heisan, så att de hand i hand skulle kunna understödja hvarandra på den törniga bana, som låg framför dem. Emot aftonen återvände vi till min väns slägtin