Aftonbladet – 27 februari 1843, sida 1

hängig. Westeras den 20 Feb. 1840. UG. BOTgiREN. UPSALA DOMKAPITELS YTTERLIGARE FRÅGOR TILL REKTOR ALMQVIST. C Vi hafve förut nämnt, att Upsala Domkapitel cke åtnöjt sig med det förhör, som det, utan ippgifven anledning, sistlidne höst började antälla med Hr Rektor C. J. L. Almqvist, och varom vi jemväl lemnat en utförlig berättelse, samt att Domkapitlet sedan ytterligare ställt på fir Almqvist trenne frågor, hvilka han ock relan besvarat. Vi meddela här nedan denna Domsapitlets skrift, hvilken är egnad att i hög grad draga sig allmänhetens uppmärksamhet, icke så mycket för sjelfva frågornas innehåll, som för nledningen. Det högvördiga Konsistorium synes nemligen vid dess affattande hafva helt och hållet saknat begrepp om det förfaringssätt, som efter lag måste iakttagas vid Svensk domstol — ty såsom sådan måste man väl i förevarande fall betrakta Domkapitlet i sin ställning till Hr Almqvist, ehuru det äfven uppträder såsom åklagare, hvilket de jure kan sägas tillhöra dess inseende öfver Stiftets presterskap. Den första pligt, som tillhör hvarje åklagare, innan han drager en annan för rätta, är nemligen att producera ett corpus delicti, att förevisa hvad som utgör grunden för anklagelsen, med ett ord: att låta den tilltalade veta, hvaruti han anses hafva försyndat eller förbrutit sig. Domkapitlet går en motsatt väg. Det säger till Hr Almqvist: Ni har ådragit Er vår misstanka, att eder lära eller lefverne icke äro öfverensstämmande med en christlig lärares löften och pligter; men vi vilje icke lemna Er tillfälle få veta hvad som väckt denna misstanka, utan ställe derföre till Er följande frågor, som äro så affattade, att om Ni än kan försvara Er derför så väl, att vi ej kunne komma åt Er, så skall Ni ändå vara chikanerad inför allmänheten, blott genom den förödmjukelse, vi underkastat Er att nödgas besvara frågorna, och hvarige-nom vi kunna visa, att vi hafva Er i vår makt. Detta är ej kåpitlets ord, men ligger tydligt i meningen. Nu har herr ÅA. första gången besvarat dessa frågor på ett sätt, som, enligt allas omdöme, äfven innehåller en både utförlig och nöjaktig trosbekännelse öfverde omtvistade punkterna. Men Domkapitlet råkar icke att deri finna något sådant, hvarmed förföljelsen skulle kunna rättfärdigas, eller herr Almqvist snärjas. Det förnyar då icke allenast sitt förhör med mera bestämda frågor i några theologiska punkter, hvartill det måhända har rättighet, utan dömer honom äfven ännu en gång på förhand genom uppgifvande deraf, att vissa hans satser och meningar äro anstötliga eller betänkliga, allt under fortsatt förtigande af hvilka dessa meningar äro eller hvarest de förekomma. Detta förfarande är någonting hittills oerhördt, och måste vid förnyandet väcka en så mycket lifligare förundran och jemväl harm,som Domkapitlet under den tid, dessa ämnen varit föremål för allmän uppmärksamhet, icke saknat tillfälle att öfverväga och besinna det oformliga af sitt första förfarande. Saken må sålunda sluta huru som belst, så återstår alltid den frågan, hvilkendera förlorar mest på bela denna procedur, herr erkebiskopen och de vördige fäderne, eller den anklagade, som de ställt inför sitt skrank. Skriften lyder sålunda: Till f. d. Rector Schole, Mag. C. J. L. Almqvist. Domkapitlet har i öfvervägande tagit de svar herr rektorn inom d. 30 sistl. November afgifvit å domkapitlets d. 2 i samma månad till herr rektorn framställda frågor. Från den tid, då vissa herr rektorns satser och yttranden började att, såsom anstötliga eller betänkliga, väcka uppseende, insåg domkapitlet att de saknade bevisning, och har derföre mera velat betrakta dem såsom diktens hugskott, än bedöma dem såsom egentliga irrläror. Det har således alltid valt den vägen att föra herr rektorn till besinning af dessa meningars subjektiva grund och derigenom till sjelfständig upprättelse af det onda, som genom deras spridande kunde vara vålladt. Sådan var ock afsigten med de afgilna frågorne. De hade en allmännare hållning, för att i denna form vara ett aktningsfullare vär djande till herr rektorns ehristliga sinne och presterliga pligtkänsla.. De antydde tillika tillräck ligen de för herr vektorn visst icke obekant. TAR NANNE SERENA