Aftonbladet – 25 februari 1843, sida 3

blott ett ställe der han varit; jag skulle träda på den jord, som betäckte hans ben; här hvilade hans aska; här var allt hvad som återstod af Greklands tappras ste och förträffligaste man, utom hans odödliga namn. Då jag kom närmare såg jag de stora fyrkantiga stenar, som inneslöto hans graf, och började begrunda hans historia; befriaren at sitt land, landsfördrifven, döende i landsflykt, hans ben återtiggda af hans ångrande landsmän, och begrafna med ovanlig högtidlighet nära sjöstranden, hvarifrån man har full utsigt öfver skådeplatsen för hans ärorika sjösegrar. Mer än två tusen år hafva vågorna nästan sköljt hans graf, solen har belyst den och vindarne tjutit öfver honom, under det hans anda måhända varit blandad med vindarnes suckan och vattnets brusande, sörjande landsmännens långa slafveri: kanske har också hans anda varit med dem i deras sista strid för friheten; har irrat öfver dem i slagtningen och i vindfläktarne och står nu såsom en vakt öfver sitt älskade och befriade fädernesland. Jag mnalkades en mans graf, som aldrig skall dö. Hans stora namn, hans stora gerningar, helgade afså många förflutna tidehvarf; scenen — jag skådade öfver muren med en känsla, som gränsade till vördnad, då, rakt framför mig, det första och det enda jag såg, så märkbart och i ögonen fallande, att intet annat kunde ådraga sig mina blickar, var en lång, stel trädlist, hvitmälad, med svarta bokstäfver, till åminnelse af en Engelsman med det oklassiska namnet Jokn Johnson. Mina ögon förvirrades vid åsynen af detta; jag blef rasande; jag grälade på honom, liksom om han begraft sig sjelf. Hvad hade han der att göra? Jag grälade på hans vänner. Hoppades de gifva honom ett namn, genom att blanda hans aska med den odödlige dödes? Hoppades de kunna stjäla odödlighet som eld från flintan? Jag kastade mig i min båt, styrde rakt på bamnen, kom hundarne att skälla, och åt, i förargelsen, inom en halftimme en glupsk middag. . (Forts. följer.) 2