Aftonbladet – 25 februari 1843, sida 1

m ma nn karne från händerna, upphängde den blodiga dol ken på en pelare i någon kyrka samt bad om förlåtelse för mordet, så kände jag dock alltid en viss grad af förtroende för dem, som utöfvade sin religions pligter, hurudan denna religion än mått vara. Jag stödde mig på armbågen och läste, vid eldskenet, Herodot, under det min ledsagare hvilket jag slöt af det ofta upprepade ordet Americanos, underhöll dem med långa berättelser om mig. Småningom slocknade elden, Grekerne utsträckte sig för att sofva, den gamle munken ga mig en ungefär fyra tum bög bänk till hufvudkudde, och, insvepande mig i min kappa, vandrade jag snart i drömmarnes land. Före dagningen voro mina kamrater i rörelse. Jag ämnade återvända till marmorbrotten vid let pentelikanska berget; jag ropade Cavallo i örat på min ännu sofvande ledsagare, och tog. inom några minuter, afsked för evigt af den gamle sode munken vid Marathon. Nästan i detsamma vi utkommo från klostret började vi bestiga berget. Det var just i dacbräckningen, vädret ruskigt och kallt, bergets topp br ch efter en timma befann jag mig midt ibland lem. Väcen var så brant och farlig att jag icke unde rida; ett falskt steg af min häst skulle törtat mig i en fiera hund fot djup afgrund, ch kölden var så skarp och genomträngande, att ac, oaktadt den häftiga rörelsen, blef alldeles stel, Dertill var dimman så tjock, att jag icke såg min vägvisare, då han var några st rut, och bokstafligen famlade mig skyarne. Jag visste alls icke hvar jag var, ej helter något om scenen kring migs, men jag könde, att Jag på visst sätt var upphöjd öfver jorden. Den kalla om am gen