Aftonbladet – 25 februari 1843, sida 1

lifvade männen vid Marathon, och likväl äro de män, som handlade i dessa scener, knappt kända utom det land, som såg dem födas. Tusende, hvilkas namn jag aldrig hört nämnas, och hvilkas ben kanske icke begrafdes, gjorde sig förtjenta af ett monument likså väl som de, på hvilkas graf jag satt. Men denna jordhög är dock en helig graf: herden, som ser på den från berget vid sitt hem, åkerbrukaren, som kör sin plog vid dess fot, och sjömannen, som från däcket af sin kaik helsar den som en landkänning, påminnes deraf om förfädrens bragder. Men bort med det förflutnas multnade reliker! Gif mig Marco Bozzaris grönskande graf! Jag stoppade MHerodot i fickan, plockade några grässtrån till ett minne, nedsteg från högen, satte mig i sadeln och galopperade öfver slätten, från berget till sjön. Den är af två mils vidd och begränsas af klippiga höjder, som innesluta den vid hvarje ända. Mot stranden är den träskig, och der Perserne undfiydde till sina skepp synas några obekanta ruiner; fältet är uppodladt på fiera ställen, och i skymningen såg jag på vägen till Marathon en Grek plöja; då jag sade att jag var en ÅA merikanare, helsade han mig såsom Greklands vän. Det är sista gången jag nämner denna känsla, men det var ljuft för mitt bjerta att höra en plöjare på det namnkunniga Marathon prisa mitt fädernesland. Jag ämnade tillbringa natten i byn Marathon, men hvarje khan var så uppfylld med getter, kycklingar och barn, att jag red tillbaka till klostret vid berget. Det var nästan mörkt då jag hann dit. Den gamle munken stod på en upphöjning vid dörren till sitt kapell, klappande med