Aftonbladet – 24 februari 1843, sida 3

gon icke specielt gör honom uppmärksam på en artiI kel deri. Vid genomläsningen af herr professorn: lartikel hafva vi visserligen besannat hans anmärkIning, att dylika frågors afhandlande icke väl pasIsar för dagblad, hvarföre vi ock i allmänhet råda Itill deras införande i tidskrifter för speciella veItenskapliga ämnen; men vi hafva likväl ansett oss i detta fall böra göra ett undantag, då herr proI fessorn sjelf funnit nödigt att göra ursäkt för de! I hans yttrande blifvit försenadt, och således Jag! vigt på dess snabba offentliggörande. Det lyder Isom följer: En recensent i Atonbladet af professor Wikström. Tärsberättelse har tillika uppträdt som opåkallad föreI språkare af mitt svar på frågan: Ivilka vexter äro Ge fullkomligaste? För min del kan jag hvarken gilla I sättet, hvaruppå detta skett; ej heller anser jag Dagblad för rätta stället för dylika frågors afhandlande. Afven är det stridande emot mina grundsatser, att j antaga oädla motiver för personers handlingssätt, när icke ett oredligt framställningssätt eller falskt citerande derom bära ojäfvigt vittnesbörd. Då min vcderläggning af Decandolleska åsigten blifvit för Svenska publiken framlagd i Scandia (och derur öfversatt i tyska och franska journaler) finner jag alldeles nödvändigt, att den äfven erhåller del af Decandolles svar. I den samling af mina smärre skrifter, hvars tryckning för mer ån ett år sedan börjades, men a! sjukdom och andra hinder blifvit afbruten, införes den derföre efter min afhandling — utan anmärkningar. Om man anser dessas uteblifvande skett af oförmåga eller af den aktning, man är skyldig en a!liden berömd mans minne, öfverlemnas till läsarens I eget omdöme. Med Decandolle vore så mycket mera någon vidare strid opassande, som ingen enda sednare systematicus antagit hvarken dess åsigt om Ranunculaceernes fullkomlighet, eller bestämning om CaI lyaflorne o. s. v. Den af pluraliteten hyllade åsigt är visserligen e2cke min, men dock Svensk, lika mycket afvikande från Decandolles, som min. Hvad vidare skilnaden emellan Jussicu-, Decandolles m. fl. systemer angår, så erkänner icke jag någon sädan verklig. Ett nytt system måste hvila på nya genomgripande idter, icke blott utvidgning i detaljerne; lika litet som en omkastning af kapitten i Hegel och dessas sönderdelande i flera, vore något nytt filosofiskt system, lika litet kan Decandolles omkastning och sönderdelande af Jussieuska familjerne kallas något nytt botaniskt. Tyska författare, för hvilka all filosofisk erudition ej kan vara främmande, tala ock icke om något system, utan blott naturliga familjer, och dessas utmärktaste bearbetare, Endlicher säger uttryckligen, att hela anordningen är fullkomligt godlycklig, och, huru något sådant kan kallas system, öfverlemnas till eftersinnande. — Den egendomliga uppfattning af naturen och systemets konstruktion, jag för mina åhörare framställt, är vida skiljd från att ännu vara något fulländadt system; att i detalj utföra något sådant, är icke ett ögonblicks verk (det Jussieuska grundlades redan på 1730:talet, men förblef en esoterisk lära inom Jussicuska skolan tills det först 4789 publicerades), hvarföre jag icke velat utföra det i tryck, emedan pluraliteten blott intresserar sig för detaljer; men att några yngre vänner, som lifligt omfattat ideen, tillegnat sig det amma och framställt det i utkast, har jag icke kunnat ogilla, helst när det skett med den sjelfständighet och skicklighet, som i v. Dibdbens arbete. Ili facien!, om det skall vinna någon fulländning. Man lägger likväl i allmänhet allt för stor vigt på systemer. I Botan Notis. för 41840 har jag bekänt min otro på alla sy. temer med de absoluta anspråken. För vår inskränkta uppfattningsförmåga äro de likväl oumbärliga. Vida vigtigare är särskilja de olika systemernas utgångspunkt. En del vilja ur sitt eget hufvud deducera naturen, hvilket lika litet torde lyckas, som det Mänchhausiska experimentet, att vid hårpiskan draga sig ur pussen; det är Spindlarnes arbete, som ur sig sjelfva endast spinna sin lösa väfnad. Andra vilja blott med Myrorna draga strån till erfarenhetens stora stack och deraf hopsno systematiska rep, hvilka sedermera, likt Mänchhausens berömda hackelserep, afhuggas ofvantill för att vidare tillinytas nedvb till. Dessa stackare, eller tydligare, stackdragare, a nyttige aktningsvärde arbetare, fast stundom utan all aning om naturens inre tif, bedömmande sn storhet endast efter stackens, och allt tänkande är dem grummel och förvillelse. Det gifves likväl ett tredje slag af naturforskare, nemligen Bien, som ur blommorna suga deras ädlaste, aetheriska safter och derefter sjelfva förvandla dem till verkligt gagn och njutning. Sedan föregående var nedskrifvet, har jag sctt ett svar på nämnde recension, äfven infördt i Aftonbladet. Dervid kan jag endast förundra mig öfver den synnerliga ansträngning man stundom finner använd, för att öfvertyga alla andra, att man hyser fiendskap till personer, blott för det man hyllar olika åsigter elier kommer till andra resultater än deras. Endast genom en sådan egen begrepps-förvirring är möjligt förklara, huru de kunna förmoda, att andra skulle misstycka, att olika åsigter uttalas, hvilket endast kan tjena sanningen till vinst. Ligger derföre i nämnde svars mystiska uttryck någon insinuation, att jag haft någon del uti (äfven den aldra aflägsnaste) eller kunskap om nämnde recension (om hvars författare jag i denna stund ej har ringaste aning), så får jag offentligen förklara den för lömsk och lögnaktig. Jag hatar alla smygoch bivägar; jag har redan förut offentligen förklarat och får ånyo upprepa, att jag aldrig skrifver något anonymt, än mindre någonsin kan nedlåta mig till den fegheten att begagna and-a, som medel eller förkläde. Vissa Ilynnen misstaga sig alltid i sina små funderingar och kanske icke minst i den förmodan, att man sysslosätter sig med deras person. — Upsala den 46 Febr. 1843, E. Fries. BLANDADE ÄMNEN,