Aftonbladet – 23 februari 1843, sida 2

lång blick ut genom den öppna dörren nedåt kyrkan: Misskundelig Gud låt nådenes sol upprinna, Och med dess ljus må syndehes nöd försvinna. På klockslaget gick prosten i kyrkan, förrättade sudstjensten som en hel karl och messade som en engel. Den, som hört honom sjunga Häffners kommunionmessa, förgäter det aldrig — Voglers tålte han ej, den var alltför veridslig, sade ban. -Då gudstjensten var slut, och klockaren cpumpat kyrkan länso med en flyktig allegretto af Svensson, hvaruti ban, emot slutet, med otvungen anledning af innevarande högsommar, till församlingens stora nöje, på ett sinnrikt sätt exeqverat några ljudhärmande gök-gal, hvilket — han dock icke tordes, förrän ban selt sista skymten af prostens kappa försvinna genom dörren i koret; ty prosten hade förbjudit Benom, att spela andra än Stillebensstäcken, och anförde dervid Gregorius och hans helighet Johan XX, som icke tålte eller ens tilläto hvarken semibrevis eller minimis, och sådana pfrivola, saker, titan endast ville höra det enkla, nortodoxan taltmåltet af lika långa noler — tillslöts dörren af kyrkstöten och folket gick hvar till sitt, språkande under vägen om prostens rara predikan och dejeliga röst, samt om prostinnun, som var en så förträfflig husmoder och Föll barn och pigor i ppastyr, och de små herrskapsbarnen sen, som spelade så förjämmeligt väl hoppvalsen oeb bruds marchen. — Ett serdeles nöje för ungdomen var, att om söndagsaftnarne få följa med pigorna i deras klädkammare, och se i deras pkistor, En sådan kista är någonting, skall ni tro, för små prestmam