Aftonbladet – 23 februari 1843, sida 1

ste dock så vida ge efter för barnens förenade böner, att hon berättade dem traditionen om skatten och draken. Det finns, berältade hon, i sjön en väldig skatt, guldmynt och klenodier, alltsammans inneslutet i en jernkista, nedsänkt till sjelfvaste sjöbottnen. Fiskrarne se denna kista ännu i dag vid klart väder, då vattnet är stilla och genomskinligt. Men tvenne förfärliga drakar bevaka skatten och röra upp vattnet med sina vingar, då någon nalkas att speja. Det finns dock ett sätt att bringa kistan i land: man binder en lina i dess ena handtag, vid denna lina spänner man tvenne hvita tvillingsoxar (andra duga ej) och på detta vis föres den upp på den närbelägna kyrkogården. Härvid bör likväl den försigtigheten iakttagas, att ingen af de närvarande talar ett endaste ord, förrän kistan kommit på vigd jord; ty i annat fall far den tillbaka, med en sådan våldsamhet, att hela den omkringliggande nejden skakas deraf, som vid elt åskadunner,. En gång hade en, som var c!t söndagsbarn, fått upp kistan på stranden, och man höll på närma sig kyrkogården, då en af de närvarande ropade: Se så ja, nu ha vi henne! och i detsamma dök hela transporten till sjöbotten igen. Kistan har stått der svåra länge alltsen kung Ragnar Lofots, tid; nyckeln har man för 200 år sedan hittat på Herregårs egor, i granskapet af prestgården, men den bortstals igen om natten al en drake, eftersom de inte varit så kloka all förvara den på något säkert gömställe. Nu hv de fått söka mången god daz, både likt och oikt, efter den, till dess en klokerp i solaq vällningen stod på hufvudet och läste på runstenen, på kullen, hurusom nyckeln var till finnandes i on enbuske på Tånge-lid i B..ke socken. Se så, wu vel j dä — små förveltingar, tillade gumnan af egen fabrik och gapade, härmande de små ihörarne, som, med pickande hjertan och öppna nunnar, visst för tjugonde gången lyssnade till len klyftiga. underfulla historien.