Aftonbladet – 23 februari 1843, sida 1

Öfverallt är systemet detsamma. Krig, evigt krig mot revolutionen; fred, alltid fred med kontrarevolutionen. Fred med England, Osterrike, Ryssland och Preussen, men krig med Schweitz, Spanien, Mexiko och Södra Amerikas republiker. Skall ej detta öppna ögonen på folket och visa regeringens syftning? Skola reformerna öfverallt strypas? Om ett sådant system fullföljes; hvart skall det väl då föra den nya franska dynastien; och månne icke, i stället att betrygga den, Ludvig Filip bereder dess fall; ty icke är den allt för Frankrike. RR KANDIDATERNE TILL PRESIDENTSKAPET I FÖRENTA STATERNA. Härom meddelar Augsb. Allgem. Zeit. ett bref från Washington af den 28 sistl. December, hvaraf vi här nedanför intage det hufvudsakligaste. Brefskrifvaren synes väl sjelf vara en afgjord anhängare till någon af de fraktioner han beskrifvit och bör således skäligen misstänkas för partiskhet i sina skildringar af kandidaternas karakterer; men detta hindrar icke, att man af hans uppgifter någorlunda kan sluta till partiernas ställning och styrka. En ny stjerna på den politiska horisonten har, säger korr. uppgått, general Lewis Cass, som sedan 44 dagar befinner sig i Washington, och som straxt efter sin ankomst till Boston välkomnades af de utmärktaste män bland båda partierna. Han har oinskränkt slutit sig till den Jeifersonska demokratin och förklarat sig mot en nationalbank. I Newyork inrymde honom mären stadshusets stora sal, att deri emottaga sina vänner och i Philadelphia har han blifvit med icke mindre ärebetygelser emottagen. Han synes verkligen fördunkla sjelfva söderns hjelte den mäktige John CaIhoun. Om general Scott är icke mer fråga. Med Clay och van Buren ser det ej stort bättre ut. Clay står sedan 25 år på kandidatlistan och har under tiden utställt så många förbindelser till sina anhängare, att de som nu behöfdes för honom nog inse att de hafva intet att hoppas. Det förhåller sig på samma sätt med van Buren. Han har inga personliga vänner, utan måste räkna på dem han fått af Jackson, som gjorde honom till president, men dessa dela sig mellan Calhoun, James Buchanan, Thomas Benton, Richard Johnson och Lewis Cass, och af dessa har endast Bentons vänner förklarat sig för van Buren. Dessa skildras såsom ultrademokrater af lägsta klassen, som icke bland sig räkna några statsmän och lätt låta värfva sig. Den andra fraktionen af demokratiska partiet är för Calhoun och hatar van Buren med den glöd, som utmärker södern. Mellan söderns snillrike, ädle, skarpsinnige Calhoun, och den utpiskade, fiffige, verldskloke, med alla diplomatikens konstgrepp väl förtrogne nordens politiker, van Buren, är, säger korrespondenten, pett oöfverstigligt svalg. En liten men tapper skara af ärliga landtmän, utlefvade krigare och invalider draga i fält för Richard Johnson, eller som han vanligen kallas, den gamle Tecumseh.n Han blef emot van Burens önskan dennes närmaste man eller vice president och beskrifves som en gammal, ärlig krigsbuss, hvilken af hjertat hatar van Buren och i denna känsla noga följes af sina anhängare. James Buchanan, senator i Pensylvania, är en man af karakter och kunskaper, och älskad af sin omgifning, men har inga vänner utom Pensylvanien. Hans anhängare äro imedlertid van Burens bittra vedersakare. Andtligen framstår general Cass, som en fruktansvärd motståndare, emedan han icke brutit med någon. Han hade den lyckan att under de sista politiska stormarne hefinna sig utom landet och likväl på en plats, der han hade tillfälle att utmärka sig genom värdefulla tjenster åt fiderneslandet. Sedan trettio år tillgifven de demokratiska grundsatserna är han likväl en fiende till fjesk och öfverdrifter och har en rättframhet i väsendet, som folket tycker om. Under sitt gesandtskap i England protesterade han mot vissa punkter i den mellan lord Ashburton och statssekreteraren Daniel Webster afslutade traktat, såsom efter hans mening skadliga för amerikanska skeppsfarten och då Web.