Aftonbladet – 22 februari 1843, sida 3

prosten, att de icke dugde till: det ville han gör sjelf. Det var löjligt att se de små mörka kru siga hufvudena tätt vid golfvet,. samt huru d sysslade med att fastbinda sänket, som bestod a helt små påsar, fyllda med grus, och huru di då kifvades om de minsta påsarna, den minst: nålen o. s v. Då icke alla hade fullt upp at göra, eller då de blefvo oense der på gollvet, sökt sig någon en annan sysselsättning; ty som näte skiljde prosten från de unga, och så godt som ut gjorde en barriere mellan honom och dem, kun de de någorlunda djerft experimentera med elek. tricitetsmachinen. De strödde ut qvicksilfver droppar på bordet och roade sig med att förfölj: de små, undvikande, snabbrullande perlorna; de laddade flaskorna och praktiserade obemärkt ked. jan i handen på någon af husfolket, som kom at! tala med prosten om slottern, och ett och annat, och, då dessa skreko högt i förskräckelsen öfver den väldiga stöten, (ty barnen laddade icke falskt), hördes högljudda skrattsalfvor från de små. svartnåriga plågoandarna, ackompagnerade af dem som lågo på gollvet, hvilka voro initierade ut komplotten. ADJUNKTEN. Prosten hade ock en adjunkt, en genom för beskedlig karl, men som hade en obeskrifligt kuriös dialekt; han var skåning och uttalade alla vokalerna på ett högst besynnerligt sätt. Prosten hade sjelf försökt på att vara adjunkt, och hade under denna tid nogsamt fått erfara hvad det ville säga att subordinera, (något som prosten allrig rätt kunde fördraga) och var derföre mycket angelägen om, att, så mycket möjligt ver, komna sin medbjelpare att glömma sin beroende