Aftonbladet – 22 februari 1843, sida 3

-— -—— botten icke var utan en liten moquant anstrykning: hålla tånenl!... det bör väl klåckaren till att rälta sig efter min tån och inte mig alt följa hans, skulle jag trål Hade ock magistern sig uppdraget att lära husets ungdom skrifva, hvarmed det dock icke alls var bevändt, emedan magistern (som de unga påstodo) luktade räfpomada, så alt de icke kunde uthärda med hans närvaro, samt dessutom hade en mindre läsbar och flytande hand; detta sedare var dock måhända icke alldeles rättvist, ty Prosten sade ofta: bror har en mycket slängder stil, ungefärligen som Ehrenstrahls., Vare härmed huru som heldst, sinapredikningar hade han imedlertid mycken svårighet att läsa sjelf, särdeles som hvarje rad met slutet beskref en konstig sväng såsom en metkrok. På samma sält hade det sig ock med lektionerna i tyska språket, der de aldrig kommo ifrån fabeln om Der Esel., Så snart magistern börjat: ;Ein Esel war an einen Strom gekommenp och någon af de oefterrättliga ungarna, som skulle läsa efter, kom till slutet af meningen och repeterade: stråm gekummen, så blef det ett flis och ell skratt; och när magistern upprepade förtretad: nå-å hur skall det gå med Ösnan, äm jag får låf fråga?, svarade alla med en hals: lät henne bli i stråmmen! låt hente Bli derl och så vardt det slut för den gången, och för lång tid, ända till dess prostinnan återigen frågade hvad det lider med tyskan och om de inte snart kunde få börja explicera ;Carl von Carlsberg, den enda tyska lektyr som (med undantag al bemälte grammär med der Esely) fanns i buset. (Forts. följer.) j Sh