Aftonbladet – 22 februari 1843, sida 1

med England eller någon annan makt i Europa; jag tror, att för närvarande bör hufvudkarakteren af mitt fäderneslands politik vara oberoende och godt förstånd med alla. Jag kan tillägga, att under de tvenne år, som förflutit, sedan konungen gjorde mig den äran att anförtro mig de utrikes ärendernas departement, har jag icke, oaktadt allt hvad man säger och trycker derom alla dagar, visat England några stora prof af artighet. Jag tvekar icke att säga, att hvarken hos folket i England eller hos styrelsen finnes någon ovilja, några onda afsigter emot Frankrike. Hvad Frankrike angår, så känner jag allmänna Itänkesättets rörelse; jag känner hvilken sorg och vrede, som traktaten af den 43 Juli uppväckte, huru den framkallade minnen, fördomar och känslor, som syntes hafva inslumrat. Men, mina Herrar, det finnes i denna opinionens rörelse nägonting mera ytligt, mera lätt och öfvergående, än man i allmänhet tror, och jag säger det med fägnad från denna tribun, rå det man måtte höra det på andra sidan kanalen. Jag skall nu säga till mitt fädernesland, att alla dess intressen, dess stora intressen råda till godt förstånd, till vänliga förhållanden med England. Vi behöfva freden, icke blott för vårt välstånd, icke blott för vär national-rikedom; vi behöfva den för den allmänna moraliteten. (Rörelse.)y Vi behöfva den, för att lära oss att föredraga ordningen, arbetet, intelligensen framför styrkans och slumpens spel. (Ganska bra!) Styrkans och slumpens spel hafva varit stora och lunderbara i Frankrike under 25 år; men de hafva lemnat efter sig ctt djupt ondt, i samma ögonblick de betäckte landet med ära. Vi behöfva att vänja oss ifrån detta beständiga lif af vågspel och vädjande till styrkan; vi behöfva vänja oss att föredraga framför detsamma det lugna, fredliga, arbetsamma lifvet. Se der, hyarföre freden är lika vigtig för Frankrikes moraliska tillstånd, som för dess materiella bästa. Se der, hvarföre jag för npärvarande anser den för det förnämsta och högsta af Frankrikes intressen. (Bifall i centern. Rörelse till venster.) Jemte fredsintresset, som råder oss till godt förstånd och vänskap med England, finnes ett annat intresse, det, som en god politik inom Frankrike fordrar, ordningens och upprättbållandets politik. Det finnes ett land i Europa, der facta och minnena af vår revolution år 4830 mötas af ett djupt intresse och af en verklig sympati. Det finnes ett land, der vår konungs namn, vår regering icke nämpas utan med aktning, nästan med tillgifvenhet. Detta land, mina Herrar, är ett ganska fritt land, ett ärorikt land och på samma gång det mest konservativa land i Europa, det land, der den konservaliva politiken för närvarande äger fullkomligen öfverväldet, och det på ett sätt, som på en gång är enkelt och lysande. Detta land, mina Herrar, är England. (Olika rörelser.) Tron mig, det är vår regering värdigt att äga en sådan vän; vi böra komma ihåg att i många andra länder i Europa, som hvarken offentligen eller verksamt visa sig fiendtuliga emot oss, talar man likväl icke om oss, nämner icke vårt namn, sysselsätter sig icke med våra angelägenheter, utan med likgiltighet eller vresighet. Hr Garnier-PageÖs. Det är ett Engelskt tal! (Lifligt knot i centrerne.) Ministern. Ar det ett Engelskt tal! — — Från venstra sidan: Ja! Ja! Från centrerne: Nej! Nej! — Till ordningen! Ministern: Jag besvär kammaren att tillåta mig svara. Jag vet icke hvem det var, som afbröt mig — — Hr Garnier-Pageös: Det var jag, min Herre! (Rörelse.) M Ministern: År det möjligt! i samma ögonblick, som jag säger till kammaren: Försvaren med kraft Frankrikes intressen, följen öfverallt en Fransysk politik, utan att fråga efter om hon öfverensstämmer eller icke med Storbritanniens — det är i ett sådant ögonblick, som man säger mig att jag båller ett Engelskt tal! (Lifligt bifall från centrerne. — Långvarig rörelse.) Jag har med Engelska kabinettet företagit flere peciella negociationer rörande frågor, som sedan länge varit i underhandling, som åstadkommit märkliga svårigheter emellan de båda länderna och kunde förorsaka nya: affären rörande Portendic, post-konventionen emellan de båda länderna, konventionen om förbrytares utlemnande, hvari England allt hittills vägrat ingå, öfverenskommelsen rörande fiskerierna på våra kuster, och vår sjöfarts förhållande till Englands i dess fiskerier. Alla dessa angelägenheter utgjorde sedan länge föremål för underhandlingar ; de hade uppväckt stora svårigheter och kunde uppväcka ännu flera. Jag företog mig att bringa dem till slut, och det har Iyckats mig.