Aftonbladet – 22 februari 1843, sida 1

för att se sig litet om. Då, om lördags-aftnarne, de enstaka, trumpetlika ljuden från kyrkan underrättade dem, att klockaren stämde orgeln, passade de på och skyndade dit. Med alltid lika nytt och lifligt intresse betraktades den rysliga taflan, som föreställde Holofernes död. Den mordiska Judith, hållande det blodrykande bufvudet upplyftadt vid håret, stodi förgrunden och hennes förtrogna midt emot, hållande en säck under detsamma. Färgerna hade mörknat af tiden. Den mördades gulbleka, förvridna drag stirrade hemskt ur skuggan, men de röda bloddropparna lyste klara som rubiner i det skumma rummet. Barnen brukade ogillande knyta sina små händer ål Judith och då och då stampa åt henne med foten, och ibland hopsamla det nedtrampade granriset på golfvet och slå henne i ansigtet; ty de förmenade, att hon välförtjenade slikt bemötande. Prosten hade visserligen deraf tagit sig anledning, att berätta för dem historien om Blenda; men barnen ville icke höra på det örat: de mente att Judith var grym, ja, just en stygga, och Blenda så med. Öster om kyrkan fanns ett litet grafkor, hvartill en ingång under kyrkgolfvet ledde. Dörren, sade man, hade blifvit tillsluten, sedan nyckeln först blifvit förvarad någorstädes derinne; men barnen visste dock bättre, huru härmed egentligen förhöll sig. De hade längesen utforskat, icke allenast att nyckeln stod att finna, utan ock att man, genom upplyftandet af en lucka i koret, ganska behändigt kunde kommadit ned. Derinne stodo tvenne stora lårar af jern, midt på golfvet, öfverdragne med någon färg samt utsirade med gyllene sinnebilder: dödskallar, timglas, brinnande