Aftonbladet – 21 februari 1843, sida 2

sin framgång, åtminstone dermed, att han fick biall. Då började hans uppmärksamhet svalna, och jag begynte leka med honom. Det var tydligt, att han under allt detta endast härmat mina fingrars rörelse, och att han lagt handen på koppen, uret 0. s. v., utan att känna sammanhanget mellan tecknet och saken. Då han ledsnade vid att leka, tog jag honom tillbaka till bordet, och han var genast villig att åter börja efterhärmningslektionen. Han lärde snart bokstäfverna i orden dosa, penna, nål, och då jag dervid många gånger stack honom det betecknade föremålet i handen, så varseblef har slutligen sammanhanget mellan namnet och före målet. Detta var tydligt, ty då jag gjorde bokstäfverna nål eller penna eller kopp, så utvalde han artikeln. yVarseblifvandet af detta sammanhang åtföljdes icke af den glada.stråle af intelligens, den glödande fröjd, som betecknade det sköna ögonblick, då Laura först märkte det. Jag lade sedan alla sakerna på bordet, aflägsnade mig litet derifrån med sernen och formade med Olivers fingrar ordet dosa, och Laura gick och hemtade föremålet. Sedan lät jag honom forma bokstäfverna bröd, och Laura gick genast och hemtade ett stycke: han luktade på det, förde det till munnen, höjde app hufvudet med en skälmaktig uppsyn, tycktes undera ett ögonblick och gapskrattade sedan,jliksom ville han säga: ahal nu förstår jag huru nåsonting kan göras dermed , Det var nu klart, att han hade förmåga och yöjelse att lära, och att han var ett lämpligt imne för undervisnings emottagande, som blott yehöfde ihärdig uppmärksambet. Jag öfverlemnade honom derför i en förståndig lärares hand och vetviflade ej, att han skulle göra hastiga framsteg. Väl må denne man kalla det för ett skönt ösonblick, då en fjerran utsigt öfver hennes närvarande belägenhet började skimra i Laura Bridgnans själ. Under hela hans lefnad skall minnet