Aftonbladet – 21 februari 1843, sida 1

utmärkt, men det oaktadt skref hon alldele rakt. Anda tills nu hade hon varit alldeles okunni om främmandes närvaro; men då hon lade si hand i den herrns, som åtföljde mig, skref ho genast hans namn i lärarens flata band. Henne känselsinne är nu så utbildadt, att hon igenkän ner hvarje person, med hvilken hon en :gång blif vit bekant, efter nästan huru lång tid som hbels Denne herre hade, som jag tror, ganska sälla varit i sällskap med henne och säkert ej set henne på många månader. Min hand tillbaka stötte hon genast, såsom hon gör åt hvarje främ mande mans; deremot fasthöll hon med synbar nöje min hustrus, kysste henne och undersökt hennes drägt med en flickas nyfikenhet och in tresse. Hon var glad och munter, samt visade myc: ken oskyldig lekfullhet i umgänget med sin lä rare. Hennes förtjusning då hon igenkände er vf sina käraste lekkamrater — sjelf en blind flickz , hvilken, tyst och i glad väntan på den kommande öfverraskningen, salte sig bredvid henne af en skön anblick. Detta, liksom två eller tre mdra obety dliga tilldragelser under mitt besök, aflockade henne ett fult ljud. som var pinsam att böra. Men då läraren lade sin hand på hennes mun, afhöll Hon sig genast derifrån och omflamnade sin lekkamrat, gladt och kärleksfullt. Jag hade förut varit i ett annat rum, der ett intal blinda gossar gungade, klältrade och roade sig med åtskilliga lekar. Då vi inträdde, ropade de alla till den hjelplärare, som beledsagade ossj Se på mig, herr Hart! Var god och se på mig, herr Hört Sålunda ådagalade de, som jag ty ckte,