Aftonbladet – 18 februari 1843, sida 2

Uti hela detta stycke finnes icke-en bokstaf, som vi ej kunde skrifva under. Men hvilken annan mening kan väl dragas deraf, än att författaren härigenom vederlagt hela; den föregående satsen? Ty hvem vardet väl; som vid sista riksdag sökte styra genom splittrande af ståndsintresserna; hvem var det, som första gången öppnade detrevolutionära tillståndet medelst Adelns och Presternas vägran att antaga voteringspropositionerna i vissa frågor, der grundlagen bjuder att det skall röstas i förstärkt Utskott när Stånden stadna i olika beslut? Hvem var det, som på sådant sätt först störde enigheten och förtroendet? Var det : de privilegierade eller de oprivilegierade; ombuden för de talrikaste klasserna inom nationen eller för de fåtaligare, men mera inflytelserika? Var det oppositionen eller hofvet och biskoparne med. sina riksdagschefer, Herrar Heurlin och Hartmansdorff?. Må man besinna detta och tänka på det frö man då nedlade samt på de frukter, som deraf kunna uppvexa om banan fortsättes! Vill man nu i korthet sammandraga och närmare bestämma: de båda olika meningarna, så finner man genast, att i denna, liksom i många andra frågor, den stationära eller : absolutistiska pressen nödgats antaga en af oppositionspressens principer, och att tvisten nu, som i de flesta andra fall, endast rör tillämpningen eller vilkoren för principens genomförande. : Oppositionspressen har städse yrkat såsom princip, att förtroende och kärlek: måste finnas mellan de styrande och styrda; det behagar nu den stationära pressen att yrka detsamma. sOppositionspressen yrkar också. vilkoret, d. Y. s. att styrelsen skall inrättas så; att folket må kunna skänka den sitt förtroende, och handla så, att folket. kan skänka den sin kärlek; den stationära pressen yrkar förtroende och kärlek ovilkorligt, d. v. s. utan afseende på styrelsens inrättning eller -handlingssätt. De vilkor oppositionspressen fordrar, hafva afseende först på förtroendets tillvägabringande och dernäst på dess underhållande. För det förra fordrar oppositionspressen, att styrelsens system bör rätta sig -efter folkets röst och rådgifvarne representera deremot svarande grundsatser samt kunna göra sig hörda, emedan ett förnuftigt folk svårligen kan skänka sitt förtroende åt dem; som motarbeta eller söka hindra förbättringar till dess fördel; för det sednare fordrar samma press: kontroller, nemligen sådana, som de här ofvan af doktor Channing uppräknade. — Om sådane vilkor befunnits nödvändiga i ett land, der folket, såsom i Förenta Staterna, sjelf väljer sin högsta styresman, huru mycket nödvändigare äro de då icke i ett land som Sverige, der detta -vilkor för förtroendets tillvägabringande icke kan ega rum? I I motsatts härtill säger den stationära pressen: Det är likgiltigt hvarifrån folket fått sin styrelse — all styrelse kommer från Gudi; gif styrelsen förtroende, så fån :j förtroende tillbaka; gif den kärlek; så fån j kärlek tillbaka. Rådet är välment, men heter på vanlig ISvenska blindt förtroende; och den saken är visserligen icke förut oförsökt. Det är naturligt att Biet och de med detta liktänkande skola neka riktigheten af dessa distinktioner och påstå, dels att: de-icke :antaga principen så naken eller så ovilkorligt som Iman här påbördat dem, dels att oppositionsIpressen i tillämpningen alldeles förnekat samIma princip. Då nödgas de likväl bevisa, att folkets närvarande inflytande på valet af regeJringspersonalen äfvensom kontrollerna på denna personal äro icke allenast i: verkligheten lalldeles tillräckliga och frambragt all önsklig I verkan, utan äfven så öfverdrifna, att de hindra styrelsens nödiga verksamhet. Men dermed är också det generella af fråganskjutet låt sidan; Biets ordande om institutionernas och lisynnerhet ståndsrepresentationens lyten förIspilld,och den stationära pressen återbragt till lsitt hyardagsgöromål, nemligen att finna allt godt och förträffligt hos styrelsen, och orsaken Hill missödena endast hos oppositionen. ERNER — Flygande Posten i Norrköping säger sig hafva, . Ar RA RS RA KR VV RR TR AR