Aftonbladet – 18 februari 1843, sida 2

ud IULTULDdALLADe LITTERATUR. (Insändt.) Anmärkningar vid.de i Svenska Biebvinförda recensioner af: Inledning till föreläsningarne öfver Hegelska Filosofiens betydelse uti den Christna Theologien. Af D:r P. H. Marheincke. Öfversältning med förord af F. G. Afzelius, adjunkt i Filosofen vid Upsala universitet. Stockholm, Hjerta, 2842. (Slut från gårdagsbl.) Såsom något serdeles tadelvärdt uti M:s votum anser rec. det, att han först förklarar Bauer icke kunna lagligen: beröfvas sin venia. docendi, och sedan föreslår en transport till annan lärostol för honom; men man måste vara så inbilsk som. rec., för att tro, det en så gammal universitetsledamot, som Marheineke, icke skulle, bättre in. vi här, känna, hvad som vore ett formfel emot preussisk usance. ; : Då M. påstod, att den totala statsmakten (ehuru den i Preussen icke är just på bästa sätt organiserad) må ega kyrkolag stifta och liturgiska förordnanden utfärda, var: detta fullkomligt konseqvent der, hvarest en statsreligion finnes; men klandret häraf, från rec:s sida, står icke serdeles i harmoni med ekot från hans hurrahbasstämma, obeir, se taire,, etc., utan är väl ett slags plump i protokollet, liksom Svenska Minervas bekanta förening att gråta åt. z Anmärkaren borde väl nu äfven taga i skärskådande det opus, som en quasi-recensent börjat i Je 292 af Svenska Biet; men med denne lille bjebbing) finner man det föga löna mödan inlåta sig, heldstsom han hufvudsakligen endast omtuggar, hvad den förre rec. redan yttrat. Några ställen i den unge pratmakarens docerande, snusförnuftiga Cbria, äro dock sådäne, att de må litet releveras. Början är storartad — och sker med Aristoteles; men man ser genast, att rec. haft svårt pblifva färdig, blott med hans tyska öfversättare, äfvensom att -man icke kan vänta sig annat af rec. äm sådant, som han redan presterat; så länge han följer Aristotelis råd på det sättet, alt han först då börjar filosofera, när han är färdig medp sina cbehof,, emedan alla inspirationer (äfven. om det, som inspireras (inandas), icke kommer ofvanefter) bibehålla ursprungets Karakter. För öfversättningen af ordet Filosofer förtjenar Rec. dock ett ,optime, ty han kallar dem filosofiens älskare och idkare. Svenska orden äro deremot ibland litet benigare, som man kan se deraf, alt rec. anser fördel synonymt med ,rättigheter och skyldigheters. — En ny lära är det, att Filosoferna ej få uraktlåta sina rätligheter, utan den strängaste Nemesis för dem sjelfva. Och hvilket korrekt språk sen! — Hela ingressen blixtrar dessutom af sådane juveler, som att man först då börjar filosofera, när man är färdig med yttre behof och: beqvämligheter, — gå miste om en ståndpunkt — honom, (Filosofen) är förunnadt att skåda sanningens nakna skönhet, utan att hölja den (Obskurantismen anser väl Jjus såsom farligt, men Tec går ännu ett steg längre, som vill inbilla folk, alt man vanligtvis ser bäst det, som är inhöljdt, och således befinnes i mörker, hvilket dock icke är förhållandet med Filosoferna, emedan dessa kunna den konsten att se föremålen, utan att, de äro bortskymda.) — Filosofiens sjelfständighet från allt stöd i den fenomena verlden. — Hade rec., innan naturforskarnes sammankomst sistlidne sommar, gjort sin nya upptäckt, alt den fenomena verlden (universum) är ett fuskverk, hvilket behöfver filosofien (som Gud vet när den sjelf blir färdig), såsom sin styrande och Iedande princip, skulle tit. Björnstjerna kunnat i rec. erhålla en svår medtäflare. Hvad som synes bafva legat rec., såsom kotteriets kämpe, serdeles om bjertat, är den lilla upplysning om tillståndet med filosofiens studium i Upsala, hvilken herr Afzelius meddelat oss; ty härvid drager rec. på sig stålhandskarne och ger sin fysionomi minen af en storinqvisitor, börjar ett ordentligt förhör med herr A., och vill nödvändigt ha reda på, huru herr A. kan veta hvad han yttrat om en och annan lärare vid EN NS ER a År RN RE ES SENSE