Aftonbladet – 18 februari 1843, sida 1

malaren Gustalsson blivit insatta I DaURTN. —ennromv REVY AF TIDNINGARNA, Några för vår tid vigtiga samhällsfrågor. Under denna rubrik läses i Svenska Biet ör sistlidne Fredag, bland annat, följande: Långt förrän fråga uppstod derom, att iskrift uppatta reglorna för styrelsens och folkets inbördes rättigheter, egde svenska folket den varma öfvertygelsen, som äfven verkade i handling, enligt hvad häfderna vittna, att förtroendet var hufvudkällan för styrelsens makt, och att denna moraliska kraft var den enda, som kunde sammanhålla ett sädant konstverk, som ett helt samhälles. Andra tider hafva alstrat andra åsigter. Industriens tidehvarf har trott sig kunna utfinna äfven för statsmachinen en modell, hvaruti kontrollernas hvarannan afvexlande drifbjul skulle garantera för punktlig verksamhet till nationens lycka, ulan att man behöfde taga sin tillflykt till de moraliska krafterna, till förtroende, aktning, kärlek, o.s.v. Ett sådant blott mekaniskt föreställningssätt af staten ligger, ehuru mer eller mindre klart insedt, till grund för alla de vanliga förvillelserna; att en friktion mellan statsmakterna är nödvändig för samhällets välbefinnande, att nationerna böra oaflåtligen vara på sin vakt emot styrelsernas maktlystnad, och representalionens sammanträden alltid anses af regeringarne för ett ondt, som dessa måste underkasta sig för att få sin lystnad efter anslag tillfredsstäld m. m. d. ,Olyckligt det land, dersådana tänkesätt vinna rotfäste i den allmänna opinionen, ty genom misstroende och söndring tillintetgöres hvarje samhällsnyttigt resultat af styrelsens eller representationens verksamhet. De splittrade krafterna draga åt olika håll utan den inre enstämmiglet, som främja allmänt och enskildt väl. De helsosammaste förslager möta motstånd, och förgäfves väntar man förbättringar af kända olägenheter celler hjelpemedel mot erkända brister, då den missnöjda sinnesstämningen alltid bringar meningsstrider å bane redan förrän ett förslag till reform hunnit. Ippgöras. Läsaren lärer genast inse, att detta innefattar föga nya variationer på ett gammalt thema, som i sig sjelf innebär fullkomlig sanning, men vanligen användes i omvändt förhållande mot det, som borde ega rum. Ingenting kan vara sannare, än att förtroendet är den enda och rätta källan till en styrelses makt, och denna moraliska kraft är den enda som kan sam,manhålla ett sådant konstverk, som ett helt ;samhälles. Men huru tolkas den vanligen af iltrapressen? Icke såsom en förbindelse å styrelsens sida, att sjelf söka förtroendet genom en orubblig rättvisa och tidsenliga eftergifter ; åt folkets. behof, utan såsom ett nästan oinskränkt anspråk, att folket skall bevilja alla styrelsernas fordringar och sedan låta dessa regera huru de behaga. Ett sådant slags förtroende, liktydigt med att lyda, tiga och betala, ir också egentligen, hvad godtycket söker såsom sitt stöd, ehuru historien visat, att det icke kan bestå i fria stater, — Hvad svenska folket serskildt beträffar, så har författaren sanska rätt deri, att det alltid varit färdigt att i det längsta visa hvarje styrelse förtroende, och vanligen så länge, tills förtroendet blifvit hårdt missbrukadt till folkets skada. Denna erfarenhet genomgår hela vår historia. Men den visar äfven, att då detta förtroende slutligen blifvit förverkadt, hafva regenterna ofta fått plikta derför med lifvet, under tidskiften, då folkets röst icke på laglig väg kunnat göra sig hörd. och leda till. någon förändring. Det är till undvikande af sådana ytterligheter, som man på den sednare tiden ansett en fri yttranderätt senom pressen, och en viss maåktutöfning genom folkets representanter böra äga rum. Författaren. har för detta förhållande utfunnit en egen, ehuru icke heller ny beskrifning, då han kallat det försök, att smekaniskt kontrolleta styrelsens verksamhet genom afvexlande driffjul utan behof af de moraliska krafterna, TNT a a ras ET a