Aftonbladet – 17 februari 1843, sida 1

Jag skall aldrig våga, sade masken. Det är nödvändigt, om vi skola prata en stund. Hon mottog armen. Ni känner mig således, vackra dam? frågade kungen. Och hvem skulle icke känna igen er, som en sång i sitt lif haft lyckan att se eder? Och hvem är jag då ? Ni är den, inför hvilken alla knän böjas, om ni toge al er masken, den, som allas hjertan älska, allas röster prisa, allas välönskningar gälla, ni är den älskade.n pJag ville helst vara det af er. Ah, sireln..Tyst, det är en hemlighet; om man visste att jag vore här, vore jag förtvillad. Dominon skrattade. Ni är ännu ung, min herre, Och man kan ge er en lexa. Jag trodde mig känna igen er, men tvekade ännu; er fruktan har givit mig visshet. Om ni tänker återkomma på någon maskrad, så vaka bättre öfver edra första rörelser., Jag skall komma ihåg det, madame.n Och nu, hvad gjorde ni på S:t Honorögatan ? ,Hvem har sagt er det? Jag har sjelf sett er.n Huru, var det ni?n Ja, det var jag. Och om jag ber er säga mig ert namn? Det säger jag icke Nå väl, bjelp mig På väg, skall jag gisso. Ar ni vid höfvet? vnAck, jal, Ser jag er ofta?