Aftonbladet – 16 februari 1843, sida 3

adjunkt hos D:r Selwyn, biskopen på Nya Zeeland, hvilken lemnade England i början af sistl. år. Bref. vet är dateradt: Waimate, Bay of Islands, New Zeeland, Aug. 48, 1842; och lyder som följer: Weaimate är mi-sionärernes centralstation och beläget omkring tretton engelska (två svenska) mil in i landet från Bay of Islands, hvilken är en af de vackraste hamnar i verlden och ligger på östra sidan, nästan i norra ändan af Nya Zeeland. Belägenheten är intagande och stället utgöres af en ansenlig sträcka slättland, som valdes, emedan man hemma trodde sig kunna lära infödingarne åkerbruk; men hittills har föga blifvit gjordt i detta afseende, emedan folket är alltför liknöjdt och lättjefullt. Det är en vacker race, alltid glad och beredd att tala med er, och den har en underbar lätthet att lära läsa. De lära hvarandra, så att allt hvad en lär sig, hastigt sprides öfver landet. Den ifver, hvarmed de begära paha-puka, eller böcker, är ganska anmärkningsvärd, och de begära dem ej såsom kuriositeter, utan för att läsa och lära dem utantill. Kyrkan är stor och byggd af träd. För närvarande bo 2 eller 300 menniskor i Waimate. Några qvinnors klädsel är ganska egen. Föreställ er en gammal, tjock qvinna, med en kägelformig mössa på hufvudet, ansigtet starkt tatueradt, med en lysande, scharlakansröd shawl, en brokig tryckt rock, hvita bomulisstrumpor och prålande sandaler. Detta var en stor höfdings hustru. Det sätt, hvarpå Maowrierne sjunga i kyrkan, är eget. De sjunga alla så väl tillsammans, att deras röster likna en stark svallning af hafvet mot stranden, hörd på afstånd. Om de få undervisning, så tror jag att de en dag skola komma att sjunga väl; men för närvarande är deras sång så utomordentlig och ohygglig, att ni knappt kan föreställa er något sådant. De skrika så högt som de förmå, och göra vid några toner, då de gå från en högre not till en lägre, en besynnerlig släpning, liknande det ljud, som frambringas då stråken föres upp öfver violinen. En utmärkt höfding, kallad William Showe, hvilken är ledare i Waimates kyrka, tog så lågt, då han sjöng solo, att tonerna blott hördes såsom elt otydligt murmlande, just lika dem, hvilka höras från ett positiv, då en skälm slagit tvenne pipor platta. Positivspelaren vefvar och vefvar, undrande hvad i all verlden kommit åt positivet. Just sådan var William Showes sång, De svarta äro ganska höfliga. Jag är ej i serdeles fara för att blifva uppiten, ty de äro alla kristne här och kunna bönboken utantill, fostän jag måste berätta, att en gammal okristen böfding, vid namn Terains, hvilken jag såg på loden, härom dagen gjorde sig ett mål af några fienders kroppar. KENINR DEN BI LTYNA sNKRAEEA VET TIER INT APS BOET BS PINT RIPPE BOSSE ATL MLS NOTE