Aftonbladet – 16 februari 1843, sida 2

ej förbise den omständigheten, att satser i dur ofta hafva ett långt mera trånande uttryck, än de i raoll. Spohr lemnar många bevis derpå. Dessutom kunna 1 molitonarten de mest olika karakterer skildras: utom det elegiska elementet finner man der ofta det majestätiska, det patetiska, till och med det humoristiska, hvilket synes af mången scherzo. Att mollpartierna uti herr J:s sånger ej sakna flersidighet, finner man lätt, om man t. ex. jemför Vid slutet af sommaren,, Saknadenda, Längtan från hafvet,, Den öfvergiinan, m. fl... med hvarandra. Besynnerligt förefaller det oss äfven, alt vi aldrig förnummit, att någon tonsättare blifvit varnad för denna tanklösa lu stighet, denna musikaliska, eller rättare sagdt, omusikaliska pratsjuka, hvilken så ofta påträffas hos flera andra unga komponister. Men den kallas nu för tiden friskhet, och är under denna benämning allestädes välkommen, blott trivialiteterna ega någon pikant tillsats, som åtminstone håller dem friska öfver vintren. Med allt detta bör förf. imediertid vara betänkt på att utvidga sin sfer och lära att äfven uppfatta tingens ljusare sidor. Vi tro ock att fört, då han kommit till en mognare ålder, och hans talang hunnit utveckla och stadga sig, skall vinna en mera objektiv åskådning, och med detsamma äfven en ökad mångsidighet i sina tondiktningar. Hvad det iirävavarande 53:e häftet beträffor, så anser ref. det knappast kunna mäta siz med de båda föregående samlingarne, i synnerhet icke med den förste. Förf. tyckes hafva tagit paut Caesar, aut nihi till sitt valspråk: merändels är han öfver medelmåttan eller under den. Som hans talang ej !eker på ytan, utan går djupare, saknar ban denna lätthet, hvarmed medeimåltan förslår alt gifva äfven det hvardagliga ett slags flyktigt intresse, och genom pika.ta ingredienser dölja den inre tomheten, hvarizenom det slår an — såsom termen lyder. Men herr J. förstår sig. som sagdt är, icke på dessa konstgrepp; kunna hans snillefoster ej intaga genom lankarnes gedigenbet, så äro de bjelpoch redlösa: ban består dem intet smink, ingen oäkta grannlåt. Fårsängen är elt rätt vackert och väl hållet stycke och bevisar genom sin glada, men sansade karakler, att äfven förf:s dursatser icke sakna intresse. Slutet är dock något tvärt; ett efterspel skulle hafva gifvit det hela mera afrundning. Om sommaren. Denna sång har en angenäm och flytande melodi; dock tyckes texten hafva fordrat en mera markerad karakteristik i den musikaliska behandlingen. — I sjette texten, pag. ö 3. förorsakar det qvarliggande c i basen någon enformighet, genom afbrytandet af de vackra basgångarne. Bättre hade varit, om de hade fortsatts genom tvenne halfva noter, b och g. Vid höstens början. Detta stycke har en räti lintressant början, men blir uti fortsättningen något enformigt, i synnerhet i g-durssatsen. — sjetle takten från slutet förekommer ett terzqvartackord, som ej bör finnas här, dels emedan dissonansen deruti är oförberedd, dels emedan det icke öfverensstämmer med harmoniföljden. Ett sextackord hade bättre passat här; då borde imedlertid eis i föregående ackord hetat f. Sångarlösen. Här tyckes sångmön hafva lemnat författaren i sticket. Ref. anser detta stycke vara det minst lyckade i samlingen. Imedlertid, när nöden är som störst, är bjelpen närmast; ty den följande sången Längtan från hafvet är i ref:s tycke en ganska förtjenstfull komposition och utan tvifvel den hästs i detta häfte. Förf. är här fullkomligt i sitt element. Det är ej en veklig och trånande längtan. det är en kraftfull och mäktig känsla, som här ) en helgjuten form uttrycker sig, och säkert ej förfelar sin verkan på någon åhörare, då stycket utföres med den värma och enegi, som dess karakter erfordrar. Det suckar så tungt uti skogen. Denna sång saknar icke fantasi och känsla, ehuru den lider af brist på sammanhang. — Ett dis förekommer i 9:e takten, hvilket egentligen borde heta es. Det är en gammal, ehuru temiigen ofta förnyad erfarenh et, alt man uti ett häfte af G och ilera sångsty cken sällan finner mera än ett eller ett par, som ega något högre konstvärde, och då bristande naturgåfvor vålla sådant, så måste man finna sig deri så godt man kan. Som detta ingalunda är förhållandet med herr J., så vore önskligt, att han vid publicerandet af sina kompositioner ville träffa ett omsorgsfullare urval, och gifva arbeten, hvilka mera motsvara de sällsynta anlag, som uppenbara sig uti de utmärktare bland bans tonskapelser. —U— DEER j Till Redaktionen af det Tjugondeförsta Aftonbladet. Som Tit., lika med flera tidningar, i sitt blad omnämnf dat dan af barr Trans Ro rwald kamnanerada