Aftonbladet – 16 februari 1843, sida 2

som för första gången i sitt lif hade en hemlighet att dölja, var till den grad i bryderi, att ban skulle förrådt sig, om drottningen icke varit en så himmelsk varelse, ur stånd att misstänka någonting oriktigt, nästan oförmögen att se det, om man också visade det för hennes ögon. Konseljen fick återbud. Under speltimman hade Ludvig tusen distraktioner; han betraktade snarare fruntimmerna, än korten; han förlorade tricken utan att han märkte det, och då han kom in i sin kammare, sysselsatte han sig så länge med att kläda af sis, att drottningen soranat innan ban träffat benne. Följande dagen var det ändå värre; han snärjde sig i de ursäkter som han framställde för sin resa till Paris. Den goda furstinnan trodde honom ledsen och svarade: ÖOroa er icke, sire, jag skall icke resa till Paris i dag. Jag har lofvat Carmelitersystrarne i Stcvres att tillbringa dagen Hos dem; det är en högtidlighet hos dem, som jag icke vill gå miste om., Kungen reste, trygg och glad som en skolgosse, hvilken fått skollof. fen han måste dock förställa sig under vägen, ty hans vanliga uppvaktning var med honom i vagnen. Några blickar, några undertryckta småleenden åt Richelieu, förrådde hans tankar; hertigen svarade derpå med en djupare vördnad än vanligt. Supern gick som vanligt, utom det alt konungen syntes mer älskvärd. Han ställde frågor till sina hofmän och tilltalade dem med dessa furstefraser, som icke betyda någonting, men som lyckiggöra föremålen: Då konungen lagt sig och alla