Aftonbladet – 16 februari 1843, sida 1

och den man. hon ända ifrån sin barndom iäl. skat, skulle visa sig. En half ttmma efter, sedan de återkommit til sin entresolsvåning, anmäldes på en gång markisinnan de Beauborg, samt herrar Saint-Leu och de Fressange. De betraktade hvarandra småleende Den högtidlighet, som åtföljde detta besök, lät dem gissa orsaken dertill, och de togo redan på sig den brydda minen af en ung flicka, till hvil ken en friare anmäler sig. Markisinnan de Beaubourg inträdde först. Det var ett fruntimmer af medelmåttig längd, smärt och mager; hennes bruna och oljaktigt glänsande hud betäckte endast en benstomme, som skramlade likt ett skelett. Fennes små, djupt liggande ögon gnistrade af snille. Hennes stora örnnäsa hängde ner öfver en ofantlig mun, hvars stora och bleka läppar läto framskymta stora, ganska hvita, men oregelbundna tänder. Ånsigtets form var fyrkantig, håret något stötande i rödt, byn blygrå. Det var, med ett ord, svårt att vara så ful, som fru de Beaubourg och omöjligt att vara fulare. Det enda vackra hon hade, var en liten fot och dito hand och dertill en behagfullturnyr. Enka sedan flere år, ville hon njuta af hvad hon kallade sitt fulhets-beneficium och generade sig ganska obetydligt i sitt uppförande. Utan att hafva några intriger för sig, blottställde bon sig likväl för prat. De elaka påstodo, att det var af inbilskhet och för att inbilla verlden, att äfven hon fann dem, som voro i stånd att kompromettera henne. Huru detta än hängde tillsammans, var hon likväl en gqvinna med ett ovanligt snille, en oklanderlig karakter och en upphöjd själ. Lättsinnig och inkonseqvent, visste hon dock att