Aftonbladet – 16 februari 1843, sida 1

a — Men vi få ändå lof att gå in, eljest fryse jag ibjel. — Men kungen kommer. — Så här dags går han aldrig ut. — Han gör det. — Hvem har sagt dig det? — Herr de Fressange, svarade hon och slog ned ögonen. — Aha! nu förstår jag. Herr de Fressange är i tjenstgöring och det är honom du vill träffa. — Nå väl, är det då något ondt deri? — Åh nej! det är det just inte, då j ären förlofvade; men det är olägligt nu, emedan vicomte de Saint-Leu väntar mig i vår salong. — Det är som sig bör, j ären ju också förlofvade; men hvad är då alt göra? — Det vet jag knappt; men låt oss taga fru Deslin till råds. Fru Deslin, hofmästarinnan, promenerade i en alle, för ett gå sig varm. Hon skyndade, vid sina elevers rop, till dem, frågade hvarom de tvistade, och de omtalade det, med begäran af hennes råd. — Ingen ting är mer enkelt, sade hon; hans majestät kommer inte, ty han har farit ut; ni måste gå in; herr de Fressange kommer säkert efter kungens super. På detta sätt låter ju allting arrangera sig. Amarantbe de Mauvert, den äldsta af de begge systrarna, afhörde henne med glädje. Jeanne, den yngre, deremot, vågade icke göra invändningar, utan återvände dystert till slottet, under det hon då och då såg sig tillbaka och undrade, om icke portarne till kungens våning skulle öppna sig,