Aftonbladet – 15 februari 1843, sida 2

ket öfver öronen och försäkrar sig att det ännu ir mörkt, att klockan omöjligen kunnat slå så mycket och att bullret kommer af blåsten, som leker med någon ostängd vindslucka. Så har Statstidningen också gjort i en artikel, med öfverskrift Hr de Lamartines opposition,, införd i dess följetongsafdelning för sistlidne Måndag. Hon synes deruti angelägen att få den föreställningen gällande, att Hr de Lamartine egentligen icke öfvergått till oppositionen, åtminstone att hans opposition icke är någon opposition såsom andra oppositioner, och att i alla fall han sjelf icke är just någon sådan notabilitet, att hans öfvergång till ena eller andra sidan har någonting att betyda. Dessa rögifvande tankar, som väl kunna behöfvas för att smälta allt det sura, som talet innehåller, hemtar Statstidningen dels från Hr Lamartines moderata uttryck rörande sin egen person, dels från hans förklaring, att hans opposition! icke innefattar en fiendtlighet mot franska konungahuset eller de styrande personerne, utan blott mot sak, och en ganska vigtig sak, nemligen hela regerings-systemet. Sålunda citerar Statstidningen af hela de Lamartines tal blott de uttryck , deri han förklarar: att han har tillgiivenhet och, såsom det på ett ställe kallas, räsonnerad tillgif venhet, för regeringen och dynastien; att han kan misstaga sig och önskar att detta måtte tillgifvas honom; alt det icke märkes, såsom vårt högmod tror,, om några obetydliga individer taga en oriktig plats i statsskeppet, och alt hans opposition icke har för afsigt att bereda svårigheter för regeringen, icke att utså anarkin, utan att upphjelpa genom den allmänna andans kraft de fallande institututionerna. När Statst. anfört dessa små biförklaringar, slutar hon med upprepande af Rivarols bekanta yttrande om Lamartine, nemligen att han icke blott är poet i sina arbeten, poet i staden och poet på landet, men äfven poet i deputeradekammaren. Härmed tror sig nu redaktionen för Sveriges officiella blad hafva utplånat hela intrycket af en ansedd mans förklaring, att han, som länge inom regeringens egna leder opponerat sig mot dess åtgärder i detalj, nu nödgas resa sig mot dess åtärder i massa, mot hela systemet. De lyckligen öfverståndna 23 regeringsår, öfver hvilka Statst. nu ex officio jubilerar, hafva således icke lärt henne respektera en opposition, förrän den blifvit nödgad till den ytterlighet, att den beledsagar sina yttranden mot regeringens system med ett afsked åt hela regeringspersonalen, dynastin inberäknad. Sålunda skulle den opposition, som besvärat den sednaste tjugofemåriga regeringen i Sverige, icke förtjena namnet opposition, efter Statst:s åsigt, emedan den vändt sig mot regeringens åtgärder, mot hela systemet, icke mot dynastien, emedan den i många oeh långa år tålmodigt väntat, att der effektiva regeringspersonalen skulle förmå sig at! ändra detta system och ändtligen begripa svenska folkets och svenska institutionernas andal Och om en man i Sverige, som länge på regeringens sida förgäfves väntat, att en sådan förändring skulle inträffa, ändtligen stiger fram och si ger: jag sluter mig till oppositionen och förkla rar mig med denna, mot hela systemeln, så äl detta ingen öfvergång, derest den ifrågavarande mannen icke derjemte, liksom en viss person, di han öfvergick till regeringen, ådagalägger sitt ni! med någon handgriplig åtgärd! I annat fall äl han blott poet,, poet på landet, poet i staden Ipoet i representationen. Man kan begripa, alt en redaktion, som rosa och försvarat det system, mot hvilket de Lamar: tine uppträdt, som skrifvit långa krior mot val rättens utsträckning och hotat med Septemberla lgar, att den, säga vi, känner sig träffad af. der Iskarpa förkastelsedomen öfver detta system; mer Iman kan icke begripa, buru ett officielt blads re Idaktion kan hafva den oskickligheten att insinuera det en opposition bör lemnas utan afseende, s länge den ej förklarar sig beredd, att jaga båd lministrarne och dynastien på porten. 7, —