Aftonbladet – 15 februari 1843, sida 2

strödda gångarne, hvilka, mellan den prydlig: blomsterparkens qvarter, slingrade sig fram till trädgårdshuset. Då de kommo in i hvad hos oss utgör en förstuga, men hos Holländarne är en herrlig pelarsal, stannade van Eernswaard tvekande. Har ni främmande?, frågade han. Jag tycker jag hör någon spela på fortepianot. Det är väl Gertrud, som klinkar sina gamla visor, sade gubben. Men de klockrena tonerna af en flickas sångröst trängde i detsamma genom det öppna spegelglasfönstret och sväfvade genom pelargångarne. De voro englabudskap, hvilka i den förtjust lyssnande mannens själ återförde friden och hoppet. Nå, min herr måg, började den gamle morfadren Verkolyn med ett sjelfförnöjdt leende, hvarföre på en gång så tankfull? Ja ja, det är verkligen Idolas ljufva, sköna röst; densamma Idola, som icke är din dotter, men som slutligen blir det. Men — hvad förvånas du öfver? Du måtte väl förmoda att finna Idola här?) Ingenting mindre kunde jag förmoda. Jag trodde henne vara ombord på India och kan icke begripa huru hon kommit hit. Hm! hm! Intet i verlden är begripligare. Slraxt efter middagen for Edward i min vagn att bemta sin älskade Idola. Hvad hade hon på India att göra? Hvad hon visst ieke ämnade göra der, jag skall förklara detta sedan; men nu måste jag skynda alt lugna det unga paret och försona min Gertrud. Med dessa ord öppnade van Eernswaard den Höga, välpolerade flygeldörren till ett gammalmodigt, men dyrbart möbleradt rum. Väggarne voro beklädda af präktiga gobelinstapeter, vid taket infattade i breda, förgyllda arabesker, och nertill genom en smal, förgylld list förenade med den hvila panelningen. Till det glatt bonade golfvets mosaikinläggning hade man begagnat Ostindiens dyrbaraste träslag, emedan de tunga möblerna a!