Aftonbladet – 15 februari 1843, sida 2

förbehållsamhet i en ström af tårar, hvilken plötsligt brast ur hennes ögon. Hon sprang upp och, lindande båda armarna kring sin mans nacke, dolde hon ansigtet vid hans bröst och snyftade: Icke så, Erhard, tala icke så till mig. Det var ju min skull .. min bhäftighet ... Jag hade uIdrig bordt tänka något ondt om min gode Erhard.n Den rörde och öfver sin mågs besegrade halsstarrighet glade morfadren afbröt denna sentimentala scen, i det ban framledde Edward och Idota till fadren och bad denne om förlåtelse för dem och om välsignelse öfver deras bjertans förbund. De hade ju båda bevisat det de evigt ville vara sina eder trogna. Om ock millionärn van Eernswaard under andra omständigheter skulle dragit i petänkande att Lill sonhustru antaga en ficka, hvilken som aktris uppträdt på teatern, så blef deremot nu hans bifall endast ett medel till hans samvetes lugnande, samt till återställande af friden inom hans hus. Huru skulle han icke då med glädje uppfylla sin sons önskan. I denna glada sinnesstämning satt den lyckliga familjen ännu tillsammans, då ovädret, åt hvilket den arme Baldus var prisgifven, bade rasat ut. Natten var redan långt framskriden och ännu väntade van Eernswaard med stigande oro sitt ridande buds återkomst. Då körde ändtligen en tung bondvagn fram till träc gårdshuset, och straxt derpå trädde den gamle Sachterwanst, genomskakad af stormen, genomblött af regnet och drypande af ångestsvelt, in i rvmmet, De mörka lockarne af hans peruk hängde raka och våta omkring den darrande gubbens dödsbleka ansigte, och formen på hans trekantiga hatt, den han med vanlig höflighet höll i handen, kunde ej mer urskiljas. Vid anblicken af den gamle, trogne, så innerigt afhållne tjenaren, ilade alla med omsorgsfull ömhet emot honom, för att egna honom det bi