Aftonbladet – 14 februari 1843, sida 3

förtviflad. — ,Ack! hvar är mitt hufvud, mit arma, dumma hufvud? Ja så, sade notarien, ja — Om så är, så ... ,Hvad Gud sammanfogat skall menniskan ick åtskilja, bifogade presten andäktigt. Ingalunda! ropade Hooghuisen, på nytt ut brytande i raseri, jag bortkastar heldre mit halfva, min hela förmögenhet, än att vid sida af denna illistiga italienska ... Håll! icke ett ord mer! ropade Fortiletta fattande hans hand och ledande honom bort ett hörn af rummet, der hon raed triumferand min hviskade: Trolöse förrädare! tänk på dina bref. Jag hai din ära och din vanära i mina händer. Tror dt att jag som ung hängaf mig åt dig, utan att dermed hafva någon uträkning? — Tror du att du skall få sluta dottern i dina armar, sedan dv gifvit modren så många, både muntliga och skriftliga äktenskapslöften? — Annu ett förolämpande ord, och notarien får alla dina bref — här äro de. Holländaren erfor nu med rysande afsky hvilka oupplösliga bojor han, genom sin lättsin nighet, sjelf hade smidt sig. Hans hufvud sjönk matt ner på bröstet och afgrunden jublade öfven den seger, som en dålig, illparig qvinna vunnil öfver en gammal narrs jastbara lättsinnighet. Med stum förskräckelse hade den gamle Sachterwanst varit vittne till denna scen. Han vigade knappt gifva ord åt sin fruktan och ändå kunde han icke tiga längre. Nu, då Iooghuisen förstummades, framträdde han med beslutsamhet och samlad styrka till Fortiletta. Signora,, sade han, jag måste fråga hvar er dotter befinner sis. Jag tänkte ni visste, pappa Sachterwanst, huru jag föraktar det der ordet måste, svarade hon spotskt. Med hvad rättishet måste ni då fråga?, Med rättigheten al en oinskränkt herrskare på detta skepp. Vinden är gynnande — ett ord al mig — och madame afseglar genast till kolonierna.