Aftonbladet – 14 februari 1843, sida 2

TA REISAN GEN ESS neddela mig i morgons, hade tillintetgjort Idolas jufvaste förhoppningar och förmått henne att så hastigt afgöra sitt öde. — Men, min bäste vän! ni måste ha öfverseende med den stackars flickan, och jag måste be om ursäkt för min TIdolas brist på styrka: hon simmar i tårar. ,Ack! ropade den förälskade femtioåringen, pjag svär, att ingen längtande blick, intet bönfallande ord skall såra henne. Blir hon blott min, så skall min uppoffrande kärlek röra henne, och min sträfvan att gissa och uppfylla den minsta af hennes önskningar skola väl slutligen beseera hennes ovilja. Jag fruktar bara, att Idola icke ger sitt bifall; hon mottog icke min arm, då jag ville leda henne in i salongen, och medan vi här bortprata tiden, fattar hon kanske ett annat beslut. — O! jag ber er: dröj icke längre., Tygla er otåliga längtan, sade signoran lugnande. Ni ger mig de skönaste bevis på er sanna, uppriktiga kärlek, och jag bekänner, att Idola just anmodat mig att pröfva den. Nu kan jag lugna henne i det hänseendet och går genast att hemta henne. Sedan beror ceremoniens begynnande och skyndsamma slut endast af er. — Men er, min redlige pappa Sachterwanst, måste jag först hbjertligen tacka för ert råd och verksamma bistånd. Hvad skulle det blifvit af Idola, om icke ni haft den godheten besöka oss? — Har icke mynheer van Ernswaard meddelat er något 2ngående den här saken? Visserligen har han det, svarade den gamle Baldus, rörd öfver sångerskans godhet; phär är dokumentet angående den utlofvade hemsgiften., Fortiletta emottog papperet och lemnade det genast till den otålige brudgummen,