Aftonbladet – 11 februari 1843, sida 1

KAN SI FEN ma sätt skiljde. sig från. restaurations-regeringen och öfvergick i oppositionens leder. Också har Hr de Lamartines tal, hvilket i vissa delar kanske är det mest lysande, som någonsin ifrån den franska tribunen genljudat öfver verlden, väckt ett ofantligt uppseende och, efter hvad flera tidningar. försäkra, en omätlig bestörtning i de devuerades leder, hvilket också ej är underligt, ty det är dåliga tecken för en regering, när sådana män, som denne, jemte en Alexis Tocqueville, Gustave Beaumont m. fl. rangera sig bland dess motståndare. Men hvad som äfven för Svenska läsare ger detta tal ett så stort intresse, är att det vidrör en mängd omständigheter, som icke allenast äro tillämpliga på Frankrikes, utan äfven på de flesta andra nuvarande regeringars systemer, och att talaren deri uppställer frihetens, fredens, framskridandets och mensklighetens stora ideer såsom statskonstens mål och tillika visar huru trångsinnadt deras heliga sak uppfattats af de styrande. — Innehållet lyder som följer (vi skole en annan dag jemväl meddela det hufvudsakliga af elt annat tal af grefve Agenor Gasparin, på motsatta sidan, men hvilket äfven är ett mästerstycke): Mina herrar! Ben ädle talaren, som öppnade denna diskussion genom ett så lysande och grundligt föredrag, sade nyss att felet icke låg hos systemet utan hos ministeren. Jag är häruti af en alldeles motsatt tanka mot den ädle talaren, och jag säger: felet, enligt min åsigt, ligger icke hos ministeren; hvarken hos den nuvarande ministeren eller dess företrädare, eller måhända hos dem, som kunna komma att efterträda henne. Felet ligger högre; svårigheten i Frankrikes ställning den stora fara, hvari det befinner sig, äro att söka annorstädes: de ligga i hela systemet. (Utrop från centern.) Dessa få ord äro tillräckliga för att säga eder, att jag icke i dag, såsom jag plägade, kommer för att här endast bekämpa några paragrafer: af den adress, som nu sysselsätter eder. Nej, jag kommer för att bestrida den helt och hållet. Jag ämnar bekämpa den, både till syftning och uttryck, i alla dess paragrafer, undantagandes den, som förenar allas våra känslor, tänkesätt och tillgifyenhef, den, säger jag, som tolkar landets smärta doch tillgifvenhet för den dynasti, j grundlagt, och deltagandet för den olycka, som i henne drabbat oss. (Lifligt bifall.) Efter att hafva sagt detta, tillåten! mig att i största korthet ingå 1 sjelfva diskussionemw af adressen. Det har varit pinsamt för mig, att säga hvad jag nyss sagt kammaren och landet. Det är påkostande för mig, att icke mera här strida, såsom jag alltid gjort, fråga för fråga; men jag har alltför sent funnit, att detta sätt ått försvara mitt fäderneslands intressen kunde hafva sina olägenheter; ty regeringen hemtar af vår längmodighet uppniuntran att begå nya felsteg. Ja, man måste uttala ordet: då regeringens felsteg och afvikelser blifva ett system, då bör oppositionen blifva ett parti. (Utrop och bifallsyttringar från venstra sidan.) : Se här hvad som i dag förer mig till denna tribun. (Rörelse.) Och må de aktningsvärda vänner, från hvilka jag skiljer mig, vara lugna; jag ämnar icke tala från någon annan grundval, af något annat sinnelag, än dem, de redan känna hos mig, då jag befann mig i deras leder. Det är hos mig samma känsla af resonerad tillgifvenhet för regeringen och för dynastien, den de vilja rädda och trygga. Vi hafva olika tankar, men blott ett enda fädernesland. Vi tro oss böra tjena det på olika sätt; det är hela skilnaden. Och jag vägar här. vädja till edra minnen, har jag icke alltid bland eder högt bekänt de grundsatser, dem jag nu går att försvara? Mina herrar! jag är ledsen öfver det knot jag hörer. (I centern: ingen knotar.) Jag har trott mig höra knot. (Nej, nej!) Mina herrar! Hela min förflutna lefnad är svaret derpå. Jag skall bevisa renheten af mina tänkesätt och mina afsigter. (I centern: ingen tvillar derpå.) Och öm jag misstager mig, så har jag cen rättighet att säga till mina vänner: förlåten mig; ty jag misstager mig efter bästa öfvertygelse. Om jag misstager mig, så är det blott mig sjelf jag skadar, jag skall icke skada mitt fädernesland; och hvad betyder väl i sjelfva verket misstag hos den, som menar upprigtigt och ärligt, och är tillgifven hvad han tror vara rätt? Ar väl statsskeppet en så bräcklig och vacklande farkost, att tyngden af en man, som tager en, origtig ställning deri, kan komma det att förlora jemnvigten och att gå i qvaf? (Bra, ganska bra!) Nej det är ep varaktig och stor byggnad, som bär omätliga interessen inombords, och der det icke märkes, såsom -vårt högmod tror, om några obetydliga individer tåga origlig plats. (Enhälliga bifallsrop.) i ETT BRN FATTAT TEN NET TESSAN KASSE OK Br