d Oroen eder derföre icke öfver följden af mitt miss-I ag, i fall jag skulle begå ett sådant. Jag kommer nu till adressen, och jag säger:jag betrider adressen helt och hållet, och till dess anda och syftning. Hvarföre? Emedan hon innefattar en viss känsla af politisk belåtenhet, en lyckönskan ät lan-i det och ät kronan, i hvilka mitt samvete förbjuder mig att instämma. (Bifall från venstra sidan.) Jag säger detta, och jag går att bevisa det; ty stridigheten emellan : mina åsigter och orden i förslaget till eder adress härflyter ur grundtankan för hela mitt politiska lif. Jag säger att denna stridighet har sitt upphof i sättet, hvarpå jag och hvar och en af oss, som här äro närvarande, uppfattat regeringens allmänna gång, alltifrån Julirevolutionen och intill denna dag. Jag skall förklara hvad jag menar. Tron icke, mina herrar, — och jag besvarar här ankar, som väl icke yttras på samhällets höjder, men hvilka jag ofta hört här och annorstädes; tron icke, säger jag åt kammaren och mina gamla vänner, liksom åt de män, hvilkas politik jag hädanefter vill understödja af alla mina krafter; tron icke, att Julirevolutionen var en öfverraskning för mig. Julirevolutionen, som kunnat såra mina känslor såsom menniska, har aldrig nänsin hvarken förvånat mitt förnuft eller oroat min tanka. Jag förstod genast, under sjelfva elden af händelserna, hvad jag fawat i mina yngre år, under restaurationen: att den politiska och moraliska verlden sväfvade emellan tvenne grundsatser, emellan en regering, som utgick från absolutismen och en som utgick från friheten; emellan den grundsatsen, som försmälter thronerna, aristokratierna och dynastierna i et! enda stort nationellt interesse, och den grundsatsen, som underordnar alla landets stora varaktiga interessen under dynastiernas, thronernes och aristokratiernes af hvarje slag vexlande interesse; jag såg att verlden nu gjort sitt val emellan de båda grundsatserna, och. att den valt den bästa. (Bifall från venstra sidan, — Uttryck af ironi från somliga bänkar.) Nå väl! jag sade till mig sjelf: se här en regering uppkommen genom explosionen af en liberal ide, en regering som måste blifva konstifutionell och populär på fullt allvar, eller som icke blir någonting, eller också en dag faller. Jag frågade mig sjelf: huru bör en dylik regering handla? Se här en styrelse, som bar sin instruktion skrifven på sjelfva fanan för den populära revolutionen, ur hvilken hon upprunnit. Hon behöfver en grundsats; denna är grundsatsen af en vis och sig utvecklande demokrati. Hon måste vara en regering för massorna, för intelligensen, för arbetet, ciler också blir hon ingenting! Jag önskar freden, emedan folkens allmänna förnuft vil den. Det finnes utan tvifvel betänkligheter och svårigheter härvid; men om dessa urartade till trotsiga fordringar eller förödmjukelser för oss, så äga vi, för att hålla dem i tygel, eller tillintetgöra dem, kraften och lyftningen af en revolution, en reserf af 4 million män, och änteligen allmakten af de liberala idgerna, då de icke utbreda sig medelst en revolutionär propaganda, då de icke skrifva på sina fanor: Eröfring utan: Försvar för fosterjorden och friheten der! (Ganska bra, ganska bra!) Hvad bör regeringen göra? Hålla sig upprätt emot dien överdrift, som en revolutionär styrelse altid påtrycker sakerna och sinnena; tillse att ingen oförmodad sammanstötning emellan Frankrike och Europa krossar allt och i synnerhet oss sjelfve; med ett ord, gilva rigtning åt händelserna, låta stoftet af denna ihåliga och bofälliga monarki falla, bakom hvilket makterna tro sig se en afgrund af revolution och folkyrå, för att låta dem i stället der se en ny ord ning, men en verklig ordning, oaktadt den är liberal och populär; en härd för friheten, men ingen brandfackla för Europa. (Bravorop från venstra sidan.) Ja, sådan är regeringens kallelse, och hon bör modigt uppfylla den. Anda till 1834 var regeringen ingenting annat än en modig strid emot den materiella voordningen: en revolution återgår icke på en dag inom sina bräddar. Det var först 1834, som regeringen kunde hafva en politik, och det var också då först som jag, inträdd i Kammaren, började att ofta i oppositionens leder bekämpa tendenserne, symptomerne, ötverdriften i Juliregeringens handlingar. t Det första af dessa försök, det som visade mig att regeringen måhända icke förmådde uppfatta den sanna väg, som borde leda henne till organisationen af en monarkisk demokrati, var försöket att införa ett ärftligt pärskap. Jag bestred denna plan, och äfven såsom författare i all min ringhet. Ja, jag insåg alltifrån den stunden, att regeringen icke uppfattat sin verkliga ställning, sin kallelse; jag såg, att hon sökte demokratiens styrka i en aristokratisk institution, och ifrån den stunden var jag icke utan oro för följderna af denna regerings handlingar. : Det andra försöket var Septemberl:garne. Jag vill icke vidlyftigt utbreda mig öfver dessa lagar; vi hafva diskuterat dem tillräckligt på detta rum. Jag har stridt emot dem, och i bredd med hvilka? I led med de män, som på en gång hysa den största tillgifvenhet för friheten, för institutionerna och för den dynasti, de grundlagt; företrädd af den vördnadsvärde Royer-Collard, som lefver i edert minne såsom symbolen af den upprätthållande principen i Frankrike; af Her Barrot, Dufoure och Dupin, hvilka utan tvifvel gifvit tillräckliga prof på sin tillgifvenhet för friheten och Julirevolutionens inrättn ngar. Jag bestred detta lagförslag, och följderna hafva visat eder om den tanka jag då framlade, om fruktan att se diskussionens frihet, till utseendet så fullkomlig, likväl i sjelfva verket så inskränkt, både; genom den öfverdrifna borgen för tidningarne och de ofantliga böterna, samt det lagliga monopol regeringen, när den ville, kunde tillvälla sig i departementerne, om denna fruktan var grundad eller icke. J hafven erfarit det, TRA EETEE A SÅR ——V