Aftonbladet – 10 februari 1843, sida 3

-lej hafva något att påminna, om vi härutinnan till I punkt och pricka följa det lysande Kejsardömets ij lärorika exempel? 0. s. a. ; AA Hr Bromanders svar på Upsala Tidningars anmärkningar. . (Insändt.) i Till Redaktionen af Aftonbladet! Hindrad af den lärarebefattning i bokhålleri och dertill hörande ämnen, jag för ett antal af omkring 200 af Stockholms skolungdom under julferierne beIstridt, har jag ej förr än nu varit i tillfälle att med nägra ord bemöta den simädelse, som den 350 Dec. Iförl. är uti en i Upsala utgifven, numera upphörd, Itidning, kallad Upsala tidningar,, riktades mot min person, dels i min egenskap af lärare, dels ock för de betalningsvilkor jag, enligt besagde tidnings förmenande, skall hafva ifrågasatt. Mitt svar på dessa tillmälen behöver ej vidlyltighetens anspråksfulla beklädnad, för att på smädaren tillbakakasta de mot mig gjorda beskyllningarne. Hvad först vidkommer min egenskap art lärare, så torde de hedrande betyg, utgifne af utmärkte lärare och embetsmän i alla de städer jag lemnat undervis ning, mer än tillräckligt uppväga den i Upsala tidningar anonyme författarens lösa uppgifter. Bland dessa betyg må det endast tillåtas mig omnämna dem, som kommit mig tillhanda från högv. Hr Erkeskopen, landshöfdingen i Upsala iän, friherre von Kremer, rektorn vid Upsala kathedralskola, Hr Boive, för att ej anföra Teknologiska Institutets och en mängd lärares vid åtskilliga allmänna inrättningar och skoor, de a r : alla samt och synnerligen icke atlenast utfaila till i ör mitt sätt att bibringa ungdomen undervisning, utan äfven ådagalägga i hvad mon egennyttan varit drif-fjedren för min verksamhet, hvartill kommer, alt jag från åtskillige orter, der jag förr uppehållit mig, erhällit skriftliga uppmaningar att åter begifva mig dit för Icktioners gifvande (äfvensom mundtliga af åtskilliga länens förmän), hvilket allt tyckes bevisa, att det endast var Upsala Tidningar förbehållet, ati gifva mig et videtur, som det ifrågavarande. Bemälde tidning har bland annat trott sig böra klandra mig, för det jag möjligen under läsandet någon gån, vägat slå linialen i bordet. Jag frågar hvem som helst, om ej bland en samling af 400 personer, (utan att tala om ynglingar mellan 40 och 20 års ålder) detta sätt är det lindrigaste för en lärare, som, ceiter en 46 timmars daglig läsning, (med undantag al :V, till frukost och 4 till middaz :) genom en sådan ansträngning att jemt tala härdt, blifvit så hes, att han ej har förmåga hålla upprop, och ändå för att börja lektion måste göra sig hörd, och vågar tro, att svaret skall för mig blifva tillfredsställande. Eller hade det kanske varit bättre att, i likhet med Realgy moasii föreståndare, om ) hvilkens ide: atitet med anmärkar fan, eler, fom nan vid ett nämnde, .lala krealurens sprum Nu till de klandrade betalningsvilkoren. Då jag reste till Upsala, var det min afsigt att derstädes, liksom i öfriga städer, endast lemna de studerande och skolungdomen en kostnadsfri undervisninz; men ingalunda sådane äldre personer, som genom ombete, tjenst eller borgerligt yrke voro i de omständigheter, att utan kännbar uppoffring, kunna löna en lärares uppoffrade tid och möda. AÅtskillige sådane personer (till antalet 435) anhöllo om min undervisning och erlade derfire tillsa mmans 400 Rdr Bko. Det var d a afgift jag ansåg föga motsvarande de omkostnader, jag måste vidkännas för rum och vivre, hvarföre jag till min värd, som var en af de nyssnämnde 45, vid liqviderandet yttrade mitt missnöje dermed, hvilket missnöje för ingen del gällde de frivilliga gälvor, som af de studerande och skolungdomen mig lemnades. Jag uppmanar smädaren att offentliggöra de skriftliga fakta han åberopat, om de i något fall angä de studerande och skolungdomen. Af Hr landshöfding Kremer, bland hvars familj några medlemmar begagnade sig af mina föreläsningar, och, enligt hans skriftliga vitsord, med verklig nyttar, uppbar jag serskildt honorarium. De 400 gossar af kathedralskolan, för hvilka jag läste, gjorde visserligen sammanskott till en gälva åt mig, bestående af några guldpieser; men jag trotsar hvilken som helst att kunna bevisa, det jag ens-i aflägsnaste mån sökt förbereda eller gifva någon vink derom. Denna gåfva, hvilken jag högt skattade, med afseende på dess inre värde, såsom gifven af disciplar, dem jag för deras flit och vettgirighet älskade, har jag förärat Prins Carls Inrättning, sedan jag fick erfara, att personer funnos, som missunnade mig den, och sökte stämpla emottagaren som egennyttig. (Gifvarne veta alltför väl, att jag tvingades behälla gåfvan, sedan jag i sällskap med dem sökt förmå guldsmeden den återtaga, och endast behälla cen papperssax af 3 Rdr Bko värde, hvilken jag äfven som minne innehar.) Det recla värdet af nämnde pieser, som försåldes till förmån för besagde inrättning, gick till omkring 29 Rdr Bko, således till g ganska obetydligt öfver en tredjedel af det värde, smädaren uppgiflvit, neml. Rdr 80. Med Realgymnasiunn, hvaraf 50 ynglingar och en lärare bevistade mina föreläsningar, är förhållandet något annorlunda. Denna skola är en inskild inrättning (hvarföre jag alldeles icke anhöll hos Länets eller Stiftets förmäns om tillåtelse att derstädes läsa, churu smädaren det uppgifvit), och bland de undervisningsämnen, hvartill dess föreståndare förbundit sig räknas äfven bokhålleriet, af hvilken orsak han ansåg sig blygsamt nog cj kunna undgå att gifva mig något, och derföre gjorde en uppoffring af 2 Rdr Btko för mina nära 6 veckors mödor och ansträngningar, äfven som enahanda uppoffring af 2 Rdr för den, (som det sades) efter mig blifvande Läraren; och är det egentligen nu Hr Syartengren sjelf, som ensam åtnjuter den ckonomiska fördelen af det biträde jag lemnat hans elever. I händelse det nu hade varit min afsigt att taga serskildt för hvar och en af dessa 50 ynglingar efter hvad jag i Stockholm tillgodonjutit för enahanda lärdomskurs, så hade det belupit sig till 20 Rdr Bko person, hvaraf up ;pkommit en summa at 1000 Rdr; men då detta ej var min mening, kunde naturligtvis de 2 Rdr jag a! föreståndaren erha ll, för hvar och en af dessa 50 disciplar, icke annorlunda betraktas af mig än som en gåfva, hvilket jag vägar tro att ej allenast eleverne sjeliva och deras föräldrar, utan äfven hvarje annan skail göra. Med skäl förvånades jag då, när