Aftonbladet – 10 februari 1843, sida 2

nadslopp ändå, och Konungen dessutom i sitt snille och jemväl i sitt hjertelag bör kunna lemna ämnen nog till en panegyrik, utan ati man behöfver inkräkta på sanningens område. Vi fritaga gerna herr lektor Asping, hvars programm vi tacit till anledning för denna betraktelse, från någon bestämd afsigt i detta fall, likasom vi äfven medgilve, att programmet äger förljenst i stilen; men resultatet blir icke derföre mindre skeflt, då han, vi vilje tro, utan att sjelf märka det, så betydligt misstagit sig i sjelfva utgångspunkten. Det är af dessa anledningar, som vi uti gårdagens artikel ansågo oss böra med några obestridliga fakta från 41809 års riksdag ådagalägga, att det alldeles icke stod så illa till hvarken med de materiella resurserna eller med folkets mod och tillförsigt nyss före Carl Johans hitkomst, som programförfattaren afmålat det. Men för att göra motbevisningen fullständig, utbedie vi oss, att äfven få påminna, huru ställningen vid slutet af nämnde riksdag, några månader innan Carl Johans val, ansågs af Konungen sjelf, och vi införe i sådant ändamåil här nedan ett utdrag af det tat Carl NHL höll on Stunderna före deras åtskiljande. Detta tal är författadt af framlidne grefve af Wetterstedt, som sedan i många år tjenat n. vy. Konungen såsom en af rikets högste embetismän, och hans omdöme torde icke jäfvas i de loford det lemnar åt folket och Ständerna, så mycket mindre, som han ej var känd för någon oppositionsman. Utdragetlyder som följer: Jag behöfver,, yttrade Konungen i detta tal, endast återföra huskomsten af det nyss förflutna tidskifte, då riket, vacklande på dess grundval, blottstäldt för mäktiga fienders förenade anfall, snart väntande att blott i minnets famn se sitt namn och sin sjelfständighet bibehållne, för att ,vid jemförelsen af de faror som flytt och de ljusare utsigter framtiden oss lofvar, vörda Försynens s yddande nåd och prisa Svenska folkets eniga biträde. Ej länge sedan hade en allmän pförtviflan intagit hoppets rum, och den, som ensam hade kunnat aiböja vådorna, syntes deremot, genom en bedröflig förvillelse, dem påkalla. Ännu en dag, och Sverige föll med seklers ära och dess inbyggares frihet; men denna dag inbröt med frälsningens bud, och Sverige förblef sjelfsländigt, dess invånare undanrycktes ett främmande ok. Till fullbordande af nationens hopp, genom en lyckligen utförd rezementsförändring återlifvadt, samladens j, gode herrar och Svenske män! och med rättvis känsla af fäderneslandets fordringar, uppmanade Jag eder att befästa dess framtida psjelfständighet. Ord felas Mig att uttrycka det värdiga sätt, varmed j uppfyllt Min och Svenska folkets förväntan. I frågor af den största allmänna vigt hafven j gått Mina lifligaste önskningar till mötes. Edert enståmmiga val har till Min efterträdare kallat en furste, (Kronprinsen Carl August) som genom ett heligare namn ännu Pnärmare bliivit fästad vid Mitt hjerta, och hvars lyeckliga egenskaper böra rättfärdiga edra förutseende förhoppningar och lemna eder en ljuf förWröstan för framtiden. Genom edra åtgärder har prikets styrelsesätt på orubbliga grunder blifvit pbefästadt, den medborgerliga friheten skyddad lnunder lagens makt och de band lossade, som pfjettrade tankans utflykt och den sanna upplysningens välgörande inflytelse på samhället. En qi rikets närvarande ställning betydlig bevillning vär genom eder frikostighet fastställd; nya och prätlvisare grunder för dess upptagande stadgade; vwvälgörande förändringar beslutne i hittills gällande lagar. Men ej nog att hafva sträckt eder omtanka till botande af närvarande brister, haflven j äfven påkallat framtidens tacksamhet att pvittna om edra gerningar. Ett stort och lofvande företag, länge endast åt patriotens önskningar bevaradt, har genom edert kraftiga understöd blifvit samtidens beundrande omdöme och Mitt sorgfälliga utförande förbehållet. Europa ,skall ej utan häpnad se, att ett folk, som ett nolyckligt krig fört till branten af sitt fall, efter den underbaraste räddning, nyttjar första ögonpblicket af en återvunnen fred för att utföra ett verk, som genom inhemska böljor skall förena Östersjöns och Westerhafvets stränder. Men alla dessa omsorger hade ej tillräckligen fullbordat deras vigtiga ändamål, om icke äfven ,rikets försvarsverk vunnit den kraftiga uppmärksamset det förtjenar, om icke Mine och cdra fredliga böjelser kunnat hemta ett nytt stöd af en ökad krigsmakt, förbunden att, i farans och nödens stund, försvara ett kärt fädernesland. Med ädel glömska af fordna uteslutande rättig