Aftonbladet – 10 februari 1843, sida 2

svenska distinktionstecknen, och att dessas utdelande i Norge, alltifrån föreningens första år, blifvit ansedt som ett korruptionsmedel till förmån för det så mycket fruktade svenskeriet, ja, af många som ett försök alt i roten förderfva den norska demokratiska andan. Detta ger oss anledning att fästa rådgifvarnes uppmärksambet på nödvändigheten af att, så vidt det står i deras förmåga, söka förmå konungen att afstå från de svenska riddarevärdigheternas utdelande i Norge. Det är visserligen sant, att norska grundlacen tillägger norska Konungen rätt att i Norge utdeia ordnar, och att dessa småningom blifvit ett temiigen universelt mynt till utbyte af komplimentert mellan bofven: men dels är det icke sannolikt, att norska grundlagsstiftarne, då de inrymde Konungen nyssnämnde prerogatif, dervid åsyftat, alt ban skuile utdela svenska ordnar, dels måste väl unpväckandet och befästandet af vänskap och en:shet mellan de båda folken, samt ur danröjandet af allt. som kan lägga hinder i vägen för dessa önskliva ting, hos Konungen taga företrädet för nöjet att få bruka ett prerogalif hvars verklishet ingen satt i fråga, så att han alls icke fördenskull behöfver sätta det i utöfning. Om Konungen och dess norska Regerinz skulle finna ordnars utdelande i Norse nödvändigt för landets väl, eza de många utvägar, alt sälta sina patriotiska åsister i verket: meh svenska rådgilfvarne tillkommer det att tillse, att det svenska erdenskapitlet icke bhecsacnar sin frikostighet på elt sält, som ger anledning till obelåtenbet hos brödrafotkelt. . Vi hade måhända icke nu kommit att fästa oss vid denna omständighet, derest icke ett norskt blad nyligen röjt, att en åtgärd, som i dessa dagar blifvit vidtagen af norska recermsen, äfvenledes i Norge blifvit illa ansedd och tillskrifven svenskt inflytande. Vår tanka är, att besagde beskyllning beldre bordt riktas mot norska regeringen, än mot någoni Sverge; men den bevisar imedlertid, att den varsamhet, vi bär ofvanföre rekommenderat, icke är på något sätt öfverdrifven. I norska tidningen Morgenblodet läses nemligen: På sina födetsedaz, den 23 dennes, höll Hans Maj:t norskt statsråd och tillskapa le då en hel hop militära titlar, hvarvid icke blott grund gens 23 ) utan förmodligen också 43 och 28 S9 kunna komma i betraktande, då den norska regeringens be:änkande om de flesta af dem rimligtvis icke har blifvit inbemtadt. Huru skulle regeringen kunna anmäla nya officerare till titelbefordran på grund af namn, familjförhållanden, bofsystor eller dylikt?, — I ett på följan de num mer upplyser samma blad, att vid et if par al ifrågavarande titelutnämningar Ise verk ligen inträffat, aft nor deröfver icke blifvit grundlagens 43 och SS tbingets protokollkommitte harn, flera gånger hos Storthbinget framställt anmärk ningar mot dylika missbruk. En gång skall man väl änpdtligen inse, att, sedan man missräknat sig på hvarje hopp om en verkan af det uttalta ogillandet, af den allmänna menincens inflyte!se, af den uttalade sanningens moraiiska kraft, det bli!ver nödvändigt att gripa till verksammare målt och steg, för att väcka slöheten och begränsa den irotsiga eccenmäktigheten. Hvad angår de flesta af de skedda titelutnämningarne bar dermed Ilörmodligen sa tillgått, att den Stockholmska kamarillan stöper kulorne, att krigs-oxpeditionen i Stockkolm meddelar rarmekommandor, i Christiania order alt framställa förelag, och att dessa sedan lemmas till armedepartementet. Så långt Morgenbladet. Det är visserligen mäöjligt, ehuru icke så alldeles afejordt, att den Stockholmska Kamarillan, eller sängkammarstyrelsen kan tycka, att norska armen böra komma att pråla med tomma titlar, på samma sätt som armäen, och i allmänhet hela embelsmannahierarkin i Sverige; men då norska grundlagen uttryckligen förbjuder tomma titlars utdelande i Norge, hur skulle väl en öfverträdeise af detta förbud blifva möjlig, derest norska härvarande ministern, norska härvarande statsråden och slutliven norska regeringen i Christiania satte sig deremot och föreställde konungen, att det icke går an. Då så många och myndiga auktoriteter, beväpnade med ett uttryckligt och klart grundlag förbud, ieke hindrat konungen från den åtsvärd, hvarölver Morgenbladet klac gar, så är väl detta ett osvikligt tecken, alt impulsen till de toma tillarnes utdelande måtte hafva kommit från annat håll än just Stockholm, enär det alls icke är rimligt, alt norska regeringen, af artighet för Stoekholmska kamarillan skulle blottställa sig för norska folkets missnöje. ee I a DEI DA DM Mm AN NV IA 3 MB AD mn RE a SD Vv ÖR AM UR 4 mm OT I SE UA Fr ef 2 a Aa I ) Denna Ä förbjuder norska Kungen att meddela annan rang och titel, än den embetet sjelf medför. j PEPS SRA NOEN TONAR SENSE ESD AE OT PR FE RE NOAA