Aftonbladet – 9 februari 1843, sida 2

din öfverilning, glömt, nämligen — mitt samycke.n ,Derom tror jag mig vara viss, svarade Edward; ty min far har ju ofta sagt mig, att jag ritt skulle få välja mig en-maka efter mitt hjeras tycke, med vilkor, att det vore en god flicka med ett oklanderligt rykte.n Riktigt, återtog fadren med kallt allvar; jag har lemnat dig fritt val, men jag har åt mig förehållit domsrätten deröfver. Det val du gjort ir icke oklanderligt. Idola kan och skall aldrig li din hustru. Edward kände denna, den oåterkalliga viljans on. Han sprang upp, i begrepp att svara något veslutsamt; dock — våldsamt bekämpande sin änsla, nedsjönk han åter på stolen. I hans färgösa anletsdrag visade sig verkan af den erhållna lödsgomen. pMin far! yttrade han med darrande röst, ni var nu förvisat mig ur ert hus och stött mig rån mina föräldrars bröst; ty — att jag skall vålla den ed, jag svurit Idola, det är säkert. Att vindra detta, står ej i min fars makt. Men, min ar, ni har alltid sagt mig, att ni aldrig handlar unnat än efter mogna och samvetsgranna grundatser. Här, der det gäller ert enda barns lefradslycka, tror jag mig med skäl kunna fråga fter bevekelsegrunden för ert handlingssätt. Van Eernswaard blickade dystert ned framför ig och tes. I hans bröst stridde den faderliga Mligtkänslan med biygseln öfver en tadelvärd handing. Skulle väl den grymma nödvändigheten vinga honom, att för sin son afslöja denna hemighet, som hittills legat begrafven i djupet afans bjerta? Detta var ett af de svåraste ögonblick i hans if. Liksom för hvarje själ ett mål sväfvar, hvars ippnående är dess lifs uppgift, och, liksom i varje menniskobröst en sträng finnes, hvilken, m den skoningslöst vidröres, stör bela lifvets armoni och upplöser hela det tillkommande i