Aftonbladet – 3 februari 1843, sida 3

När för packet jag betäckte af Desaix, den oförskräckte, liket, 0, Sanctissima! Svärd! för dig i gräset bita fingo tjogtals af de hvita, stela Österrikarna! Knäck du fick vid Saint Jean dAcre; som vi vände ryggen! Saecre...! snöpligt — o, Memoria! och vid Eylau, der så mången Galliens son sjöng svanesången, begge grafrostfläckarna! Ha! han sofver! som samvetet Slumrår under dödsarbetet, tröttadt efter pinorna; — tunga äro andedragen, såsom Cains yoro, dagen efter purpurbragderna. Såsom daggdropp ren och annan kallsvettsperla syns på pannan sippra fram ur porerna. Ha! han våndas och skär tänder, lik en orm, som mellan bränder vrider sig på halsterna. Hett, som lava, blodet rinner i hans bröst, hans hjerna brinner, pulsarna oroliga slå, hans känsla är vansinne! som ett vacuum härinne! Öde stå hjertkamrarna! Vakna, Manfred! tiden lider! MorgonsoUn oss nya strider, ger och ökar minnena! Unga dagen skall oss skänka friska lagrar, blodbestänkta blanka hederskorsena! Den Napokonska Örnen öfver alla fyra hörnen af vår verld spänt vingarna; skönt glöirer i dess skugga frodas — röda blodregn dugga i de gyllne kronorna! Ren han ute är och rider : främst bland sina Gröna Guider på sin ljusa, svettiga hingst, Euphrat, med silfvermanen, majestätisk, som Orkanen bland de simpla vindarna,