Aftonbladet – 3 februari 1843, sida 1

sköna Ullas bröst.Han spekulerade dag och natt men kunde ej begripa orsaken; hans mustacher voro lika vackra som förr, hans blickar likz varma och uniformen nära på alldeles osliten, utom litet på armfodret, som ingen kunde se med ett ord, löjtnanten kunde ej begripa orsaken till denna hastiga förändring i Ullas sätt att vara. Ändtligen löste sig gåtan, då han fick höra, allt den sköna flickan var förlofvad med aktuarien Papperman, Löjtnanten blef förtviflad, skulle skjuta ibjel sig, eller resa till Amerika och blifva fri, äfven från kärleken, men slutade med att vara en glad värd på Ullas bröllop. Så ändrar sig allt här i verlden. Hela våningen hos enkefru kommerserådinnan var illuminerad; sjelfva kommerserådet, fastän in effigie hängande på väggen, myste helt förnöjd åt sällskapet och liksom tycktes vilja dellaga i äran af alt göra les honneurs vid kalaset. Aktuarien hade sin vanliga mine och samtalade hela eftermiddagen i enrum med sin fru svärmor. Bruden, den blifvande nemligen, satt under tiden på sin kammare, under brudtärnornas omilda händer, — och hvad det värkte i hufvudet af det åtsträckta håret! Aj hvad det var svårt att andas! — men hvad gjorde det? ty det var hennes hedersdag, och man mår gerna illa blott för bederns skull. Ändtligen kom prestlen. Nu radade folket sig omkring väggarne, och snart slogo salsdörrarne upp och bruden kom in genom den ena, ledd af en gammal onkel, brudgummen kom deremot genom en annan dörr, förd vid handen af en gammal brukspatron, prydd med wasaordensbandet om halsen. Man lofvade hvarandra kärlek och trohet i nöd och lust; enkefru kommerserådinnan fällde tårar af glädje, men kommerserådet sjelf, der han hängde, behöll sin trankilitet; några gamla mamseller snyftade, den gamla brukspatronen såg på sin gumma, hvars grå ögon stucko fram bland damerna, och suckade samt dinglade litet med