Aftonbladet – 3 februari 1843, sida 1

omtala honom som ett exempel för unga män beundra hans stadgade ädla karakter, hans artig. bet och hans hyggliga utseende. Döttrarne deremot hafva åtskilliga små put: med den goda, mannen och finna sig generad när han, närsynt som han är och tuggande pi pepparmyntmorseller samt insmord med-pomad: och doftande af eau de cologne, träder dem in ansigtet och talar om sista balen; celler väderleken, eller någon skald, som han kan utantill, (sådane herrar kunna allting utantill). De unga damerna kunna med ett ord icke med honom, och mer än en löjtnant, :som har lycka hos dem, låter sig icke förtycka att då och då prata galilamatias med den oerfarne mannen och i sin krets drifva spektakel med hans tillgjorda sält att vara och hans långsläpande efter reglor, intressanta samtal. Dock likväl är det säkert, att det blir han och ingen annan, som slutligen kniper den vackraste och rikaste flickan i staden, och löjtnanterna gå der med långa näsor med all sin tur hos flickorna och all sin otur hos mammorna. Just en sådan karl var min berättelses hjelte, aktuarien och stadskassören Papperman. Han hade tre rum på nedra bottnen, stora träjalusier för fönsterna, en tjock matta under skrifbordet, uppassades af en enögd gumma och hemtade mat i porslinshemtare; var för öfrigt aldrig dammiz eller dunig, aldrig rödögd af annat än trägna vakor i stadens tjenst, och luktade ej af tobaksrök, emedan han, för att ej genera damerna, de tre å fyra gånger om året han råkade dem, lagt bort att röka. Genom detta sitt vällörhållande hade han ställt sig väl hos fru kommerserådinnanTackling och ställt sig illa med hennes dotter, den vackra Ulla. Ni skulle sett den flickan, huru vacker hon var; men lika mycket, Ulla Tackling omvändes småningom. En löjtnant, som trodde sig stå mycket väl, fick snart knappt en blick, fick blott höra en och annansuck då och då flyga från den