Aftonbladet – 2 februari 1843, sida 1

— — — nd värde och kanske snarast tror den, som säger honom, att han är utan snille. Således om en nybegynnare, hvars anonymitet man ej brydt sig om att skydda, får tillrättavisningar och snubbor, tiger han dädanefter, äfven om han vore ett snille. Får åter en sådan der känd anonymitet, eller för att tala vetenskapligt, en sådan ödkänd okändhetn, beröm för sitt första försök, så blir väl ej fallet detsamma. Han fortfar att skrifva, men vågar ej att göra ett steg utom den genre, i hvilken han börjat. Berömmet verkar på honom liksom ett brännvinsbad (sans comparaison) på en hundvalp, han vexer ej derefter, han blir, som han var, en liten krympling, en nybegynnare i alla lifsdagar. En sådan person tänker, när han får se att hans första försök berömmes: A ha! der har jag nu min löpbana, min genre uti hvilken jag skall utmärka migl Och så fortfar han; hans första försök blir modellen för alla hans öfrige, började han med joller, fortfar han alt jollra hela lifvet igenom; började han -med pjunk, så pjunkar han tills han dör. Kanske likväl alt hans första försök ej var hans egentliga fält, han hade kanske bort gå en hel annan väg, han hade kanske då blifvit en stor författare, då han nu, deremot, knuten i vexten som han är, stadnat med alt vara en medelmåttig och en ganska mer lelmåttig. Att en anonym författare utpekas,om det sker med tadel eller beröm, skadar lika Mycket. Bäst är alt låta brodden gro i frid och ej so den namn förr än blomman kommit fram, då lörst kan man se till hvilken klass hon hör, om hon är nyttig eler skadlig, om det är en prakt1 vext eller blott ett ocräs.