Aftonbladet – 2 februari 1843, sida 1

Jag hör i bäckens väna susning, s och ser i hafvets hvitblå krusning, i dagens blåa purpurljusning, i qvällens drömmande berusning, då jorden krossas till förgrusning, blott dig, du hulda — du min tjusning! Unga Josias fick sålunda en vissledighet i språ ket och blef hvad man kallar slängd i versskrifvande, hvarefter han, tagande hofrättselle: någon annan examen, lärde sig att skrifva prosa Med ett ord: han blef en författare. Nu började han skrifva anonymt, ty det är alldeles nödvändigt för en nybegynnare; ju sednare han blir ödkänd, desto bättre. Man klagar, och gudnås så visst med skäl, al vi ej just hafva godt om goda författare; det fin nes många, som arbeta i fabriksväg, men få kunna producera något verkligt stort och godt arbete Orsaken är den, att hvar och en arbetar sitt arbete; ena slår sig på att vara bjertnjupen och öm al sig, en annan att vara humoristisk, och er tredje att vara rabulistisk — det beror på hvilket de börjat med; någon förändring i maniör stål ej att finna. Vi författare äro som spiksmeder en slår fyrtumsspik och en annan entummin gar,, men att kunna slå både fyroch entum mingar är ej en -mans höfva. Författareskape blir således litet handtverksmessigt af sig; er stackare måste i sina skrifter sucka och gråta om han också hade förlofvat sig med sin huld gudinnav dagen förut, eller nyss varit borta och begrafvit en gammal onkel, som han ärfver; er annan måste vara glad och yster i sina skrifter om han än hade tandvärk eller satt inläst fö) herrar slottskanslibetjenter, i parenthes sagdt, de påpassligaste betjenter man kan ha.