Aftonbladet – 31 januari 1843, sida 3

slog, att jag skulle följa honom. Jag nekade imedlertid, jag insåg, att det vore ett brott. En månad förflöt, efter hvars slut jag genom en fremmande fick underrättelse, att Lion, förtviflad öfver mitt afslag, blifvit sjuk och att mar fruktade för hans lif. Då lät jag ej mer det kall: förståndet råda; jag flydde, jag flög till honom. Han ville, med fara för sitt lif, genast aflägsna sig från de ställen, der roan kunde upptäcka oss, Vi dolde oss i tre månader i en usel by, der wi efde af de penningar, vi erhöllo för några diamanter, hvilka jag fått af min mor. Slutligen xommo vi till Paris; men Lon tillfrisknade ej och våra tillgångar minskades; jag arbetade för tt uppehålla hans lif. Vi afvaktade min mynlighetsålder för att gilla oss. Tyvärr! döden kom före den. Det öfriga vet ni. Nu, Edmond, testamenterar jag er allt hvad jag eger: min hund och den gardin, jag målat åt honom, Drag försors om den stackars Trilby; behåll Lonom till minnc a Clotilda. Jag förenar mig med de Barmhertiga Systrar aa: jag skall der bedja Gud för Leons salighe och om förlåtelse för mina fel Jag skall ej me: ;e andra än uslingar, måtle jag kunna trösta oc! distå dem! Farväl min vän, glöm mig ej; vu yeklig! må ni med en följoslagerska, som är ce värdig, finna den sätlhet, ni så väl förtjenar. I skall dagligen bedja för den, som älskat mig min olycka. (Min sorg är evig, jag talar ej om len: den är en hemlignet emellan mig och graf ven.) Hvad skall jag mera berätta? Ni inser hvad ag måste lida. Jag gjorde fåfänga försök att fi