Aftonbladet – 31 januari 1843, sida 2

rss SESEEE ESSER RENAR RN ER AEA Clotilda sökande att åter väcka honom till lif genom sina smekningar, att uppvärma honom med sina kyssar, hvilka afbrötos af böner. Doktorn kände på den sjukes puls, lyssnade till hans andedrägt; efter en stunds tystnad lät han handen falla, runkade på hufvudet och gaf mig ett tecken alt bortföra min unga väninna, hvilkens lif syntes bero på ett ord. Hon stötte mig tillbaka. vÄr det slut, doktor? frågade hon långsamt; jag vill veta det. — Han svarade icke. — Doktor. vid er heder, svara mig, är det slut? — Hennes uppsyn var högtidlig, hon gret icke, hon väntade. — Er tystnad säger mig tillräckligt. Lemnen mig. Ingen tröst, återtog hon, då hon såg oss nalkas, jag behöfver det ej. Jag begär blott att få stanna här, till dess man bortbär honom. Han tillhör mig, ingen har rätt att rycka mig ifrån honom; gån derföre. Hennes utseende var förfärligt; jag hade ej kunnat göra mig föreställning om en sådan smärta. Ilon nedföll på knä vid sin broders hufvudgärd, och förblef några minuter i denna ställning. Då hon såg upp och fann oss På samma ställe, visade hon oss dörren med en så befailande åtbörd, att vi lydde den emot vår vilja. Då vi kommo ut i förstugan, sågo vi på hvarandra. Jag är van vid sådana scener,, sade Nassc; men ingenting har rört mig så mycket, som åsynen af detta barn. Jag skall gå till din onkel; den olycklige måste bafva en anständig begrafning. Lofva mig, Edmond, att ej taga något steg utan att rådfråga mig, att ej återse benne förrän hon kallar dig) Jag lofvade det, jag visste icke hvad jag gjorde. i Under sin förtviflan hade Clotilda uttalat ord, hvilka för första gången väckte misstankar bos