Aftonbladet – 31 januari 1843, sida 2

rnig. Den tanken rann mig i hågen, att Lon ej var hennes broder. Detta var något, som nästan ojorde mig galen. Jag kan ej uttrycka hvad jag led denna natt, som jag tillbragte vid mitt fönster. Jag såg intet ljus hos Clotilda; oron segrade öfver svartsjukan, öfver helgden af mitt löfte, och jag bultade på hennes dörr. Hon svarade först vid den tredje bultningen och sade, då jag nämnt mitt namn: I morgon skall ni få underrättelser om mig, lemna mig, Jag kunde ej erhålla något mera. Dagen inbröt; doktorn återkom; han hade fått penningar af min farbroder och fogat anstalt om begrafningen. Clotilda öppnade, då hon hörde hans röst, men vägrade att mottaga mig. IHan underrättade henne om sina dispositioner; hon gillade allt och gjöt icke en tår vid begrafningen. Först då kistan bortbars, började hon må illa. Jag följde ensam den anspråkslösa likkistan. Den hederlige doktorn qvarstannade bos henne. Då jag återkom, söndersliten af smärta, fann jag Trilby i mitt rum. Bredvid honom låg den gardin hon målat och på mitt bord ett bref, adresseradt till mig. Jeg darrade i hvarje lem då jag uppbröt det: jag har läst det så många gånger, alt jag kan det utantill; hvarje ord är ingräfdt i mitt minne: Vi skola aldrig återse hvarandra, Edmond; med Låon har jag förlorat allt i denna verlden och vill ej lefva der mera; men jag kan ej lomNa er, utan alt tacka er för den tillgifvenhet, ni visat mig, utan att försäkra, alt jag älskar er också, och utan att gifva er det enda bevis derpå, som jag kan gifva: en fullkomlig uppriktighet. Jag är ej Löons syster. Måtte denna bekänelse ej beröfva mig cr aktning! Vi äro begge