Aftonbladet – 30 januari 1843, sida 2

ser! Ett fruntimmer, som har uppsigt öfver allassandet. Det är omöjligt att se hennes ansigte. Hvilken hatt! den kunde räcka till två. Att döma af ställningen, måtte hon vara ung. En vacker fot! Rocken tyckes vara mycket nött. Det är bestämdt en konstidkerska, som är färdig att dö af svält. Medan jag sålunda gissade för mig sjelf, uppbar man min grannes effekter; hon gaf sina befallhingar med låg röst. En ung, hvit dogg sprang framför henne och bevittnade genom sitt skällande huru glad han var öfver att få njuta sin frihet. Jag hbörde dörrarna öppnas: man insatte möblerna och staffletten. Det unga fruntimret betalade bärarne, lät dem gå och började ställa sitt anspråkslösa rike i ordning. Hon aftog dervid sin hatt, och jag såg ett tjusande ansigte, om tjugu år. Olyckan hade intryckt sitt outplånliga märke på hennes jemna och rena panna. Hennes ögons glans var nästan utslocknad; man kunde ej, utan att känna ett slags sorg, betrakta hennes fullkomligt regelbundna drag, hvilka voro betäckta med en förfärande blekhet. Och likväl var hon skön! så skön, att ingen kan göra, sig en föreställning derom. Hon såg mig; en lätt, TOSIg sky färgade hennes kinder; bon drog före sina gardiner. Vi voro helt nära hvarandra: jag öfvergaf ej min post och såg då och då det lurfviga hufvudet på hunden, som upplyfte gardinen och fästade sina glänsande ögon på mig, i det han sakta morrade. Jag kastade en bit bröd till honom, hvilken han ifrigt slukade. Ack! tänkte jag, hans matmor behöfver den kanske bättre än han! j Efter en eller två timmars förlopp, öppnades lörren åter, Trilby skällde, och det vackra barnet gick öfver gården. . Jag upptog åter min fojant och hvisslade, såsom ackompanjemang till äsningen, alla melodier jag kunde. Min midlagstimma inbröt, jag steg gladt utför mina ettvundratrettio trappsteg och skulle just lemna min